Det var svårt att somna igår. Hela kvällen var jag lugn och tom. Åt middag, läste för barnen, nattade dem, åt chips framför Downton Abbey.
Men när jag skulle sova kom någon sorts reaktion. Posttraumatisk kanske, vad vet jag. Antagligen hade sömntabletten börjat verka något, för jag minns inte exakt vad jag tänkte mer än att jag grät efter pappa. Så fort det tunga ansvaret lyfts bort ramlar jag ihop i en hög, det är som att det är lättare att stå upp när jag bär på något.
Men jag somnade och vaknade nästa morgon och grät då också. Att vakna ledsen, finns det något värre?
Efter frukost ringde jag avdelningen för att höra hur natten varit. Lugn. De hade satt en kateter på kvällen, när blåsan var tömd blev han betydligt lugnare. Sedan dess har han sovit och inte varit kontaktbar alls.
Vid halvettiden ringde de, som jag bett dem göra, och sa att han blivit sämre. Jag skyndade och nu sitter jag hos honom.
Nu är det mer som jag föreställt mig, en stilla vit gestalt. Han är inte blek, nästan rosig, men det beror på att huden är gul av leversvikten. Han andas lite rossligt, morrar och hostar ibland. Hans panna och händer är varma, och han reagerar inte alls när jag rör vid honom eller pratar med honom.
Så är det nu.
Men när jag skulle sova kom någon sorts reaktion. Posttraumatisk kanske, vad vet jag. Antagligen hade sömntabletten börjat verka något, för jag minns inte exakt vad jag tänkte mer än att jag grät efter pappa. Så fort det tunga ansvaret lyfts bort ramlar jag ihop i en hög, det är som att det är lättare att stå upp när jag bär på något.
Men jag somnade och vaknade nästa morgon och grät då också. Att vakna ledsen, finns det något värre?
Efter frukost ringde jag avdelningen för att höra hur natten varit. Lugn. De hade satt en kateter på kvällen, när blåsan var tömd blev han betydligt lugnare. Sedan dess har han sovit och inte varit kontaktbar alls.
Vid halvettiden ringde de, som jag bett dem göra, och sa att han blivit sämre. Jag skyndade och nu sitter jag hos honom.
Nu är det mer som jag föreställt mig, en stilla vit gestalt. Han är inte blek, nästan rosig, men det beror på att huden är gul av leversvikten. Han andas lite rossligt, morrar och hostar ibland. Hans panna och händer är varma, och han reagerar inte alls när jag rör vid honom eller pratar med honom.
Så är det nu.
❤
SvaraRaderaVarma tankar till dig och din pappa.
SvaraRaderaTänker på er och hoppas att allt är fridfullt nu.
SvaraRaderaInte lätt att hitta några bra ord, men vill i alla fall säga och jag också tänker på er mycket. Vilken tur att ni har haft varandra. Vilken tur din pappa har haft att få dig till dotter.
SvaraRaderaVet hur det är att vaka in den sista tiden. Det var så tungt och så otroligt ledsamt. Och samtidigt en tacksamhet över att jag fick vara där och hålla om min mamma när hon tog sitt sista andetag och lämnade oss. Tänker på dig och skickar kärlek.
SvaraRaderaAnna
❤️
SvaraRaderaHelga, vi är med dig nu i tankarna på samma sätt som vi var med en annan vän som förlorade sin mamma i förra veckan i samma förfärliga sjukdom. Vi står bredvid och orden sinar och vi kan inte avlasta, men önskar att ni vet att om vi kunde skulle vi bära er smärta så att ni fick vila en stund.
SvaraRaderaKram från Linda, Christer och barnen
Tänker på dig.
SvaraRaderaTänker på er.
SvaraRaderaSkönt att du slipper det totala ansvaret.
Kram
Åh Helga. Jag tänker på dig. Jag vakade hos min mamma för sex år sedan och det var hemskt och fint på samma gång.
SvaraRaderaÅh, vad tungt. Och vackert och jobbigt och allt på en gång. Kram.
SvaraRadera