Fars dag

Det var svårt att somna igår. Hela kvällen var jag lugn och tom. Åt middag, läste för barnen, nattade dem, åt chips framför Downton Abbey.

Men när jag skulle sova kom någon sorts reaktion. Posttraumatisk kanske, vad vet jag. Antagligen hade sömntabletten börjat verka något, för jag minns inte exakt vad jag tänkte mer än att jag grät efter pappa. Så fort det tunga ansvaret lyfts bort ramlar jag ihop i en hög, det är som att det är lättare att stå upp när jag bär på något.

Men jag somnade och vaknade nästa morgon och grät då också. Att vakna ledsen, finns det något värre?

Efter frukost ringde jag avdelningen för att höra hur natten varit. Lugn. De hade satt en kateter på kvällen, när blåsan var tömd blev han betydligt lugnare. Sedan dess har han sovit och inte varit kontaktbar alls.

Vid halvettiden ringde de, som jag bett dem göra, och sa att han blivit sämre. Jag skyndade och nu sitter jag hos honom.

Nu är det mer som jag föreställt mig, en stilla vit gestalt. Han är inte blek, nästan rosig, men det beror på att huden är gul av leversvikten. Han andas lite rossligt, morrar och hostar ibland. Hans panna och händer är varma, och han reagerar inte alls när jag rör vid honom eller pratar med honom.

Så är det nu.