Genom nålsögat

Nu är pappa inlagd på hospice. Äntligen.

Strax efter att jag skrivit det förra inlägget blev han sämre, satte sig upp och försökte ta sig ur sängen. Ville inte ligga, ville sitta, ville vila, får ju inte vila. Det var helt omöjligt att begripa vad han ville, att följa med i hans tankegångar, att lugna honom. Jag var ensam med honom, O körde svärmor till tåget och barnen var på aktivitet.

Just då ringde telefonen med en läkare som jag sedan förstod var från hospicet. Hon ställde vad som för mig just då var fullkomligt imbecilla frågor. Han verkar undermedicinerad, han vill tydligen vara hemma, är det säkert att han inte blir kränkt av att bli inlagd. Jag avbröt hennes svada, med högerhanden höll jag fast pappa, med vänster mobilen, jag lutade mig över pappa medan jag pratade lugnande med honom så att hon skulle höra hans förvirring. Samtalet avslutades snabbt.

Strax senare ringde ASIH ännu en gång, jo nu fanns det plats och sjuktransport var bokad, en liggande så att han kunde halvligga, inte taxi alltså. Han kan omöjligt halvligga, svarade jag. Kan de ge honom något lugnande, jag tror han behöver det? Jag tänkte just fråga, sa sköterskan. Sjuktransporten kommer inom en timme, då kommer jag om en halvtimme så hinner det lugnande verka.

Jag hann precis kasta i mig den mat O köpt med sig, sedan kom sjuktransport och sköterska samtidigt. Pappa var då ganska upprörd över något han inte kunde förklara. Han pratade om fåglar och Helsingborg och att han ritat något, blev arg och kallade oss för idioter. Jag som brukar begripa hans associationskedjor var helt förlorad. På sistone har pappa börjat byta ut ord, kallar glasögon för nycklar och mig för pappa, men inte heller den logiken gjorde det begripligt.

Sköterskan lyckades inte bemöta honom alls, han vägrade samarbeta. Först när jag höll om honom fick hon ge honom en injektion. O hjälpte till att lyfta över honom på båren. Min långa pappa i fosterställning på en smal racklig bår, hans knän stack ut liksom hans armbågar.

I sjuktransporten började antagligen injektionen att verka, för plötsligt pratade han med mig om än virrigt. Vad heter dina barn, frågade han. Var jag snäll mot dem? Jaså, hade jag presenter med till dem? Hur firade vi jul, var jag sjuk då? Jaha, senare, på hösten. Vad hände sedan då? Var det där jag dog? Oj vad det gungar. (Det gjorde det verkligen, det var sannerligen ingen bekväm transport.)

Först när vi kom fram till sjukhemmet och han bäddats ner i en säng och jag tog hans hand förstod jag vad han menat. Är jag inte död? Jag trodde att jag var död. Bara nästan, sa jag och fick till min förvåning ett leende till svar. Sedan klarnade han ännu mer och öppnade ögonen, och kunde säga sitt namn och personnummer till läkaren. Det var så otäckt förut, mina barn (han inkluderar tydligen O som barn) förstod inte vad jag sa, jag trodde att jag höll på att bli galen, det kändes som att bli tokig. Det vill jag aldrig vara med om igen!

Det var en lättnad även för mig att höra förklaringen, att känna igen honom. Jag fick ge honom mjölk och jordgubbsglass, han gapade girigt.

Men rätt var det var blev han orolig igen, kämpade sig upp till sittande och grep mina händer. Nu kommer det tillbaka, jag är rädd att jag blir galen! Jag ringde på personal, han fick en injektion, jag lugnade honom, lita på mig, ja det gör jag, jag har tagit hand om dig hittills, ja det har du. Helga har tagit hit dig, sa sköterskan, vi ska se till att du inte blir galen, det lovar vi. Han blev inte lugnare, de satte in en pump i armen (det pratade ASIH om att göra redan för tio dagar sedan, undrar varför aldrig det blev av?). Sköterskan tog mig åt sidan för ett samtal där hon frågade lite om pappas historia och försäkrade mig att han är i goda händer nu. De sätter ett rörelselarm i rummet och kollar honom ofta. Jag förstår varför du ville ha honom inlagd, vi trodde han hade hemtjänst mycket oftare. Men hon sa också att han kan kommas att skickas hem med hemtjänst om de lyckas stabilisera honom. (Jag väljer att inte lyssna på det örat just nu, hoppas att makterna är goda och han dör eller blir medvetslös innan dess. 9 november kunde väl vara ett bra datum för en historiker att dö på?)

Så småningom blev han tröttare men inte lugn. Sköterskan höll i honom, pratade med honom, vaggade sängen, men han kom inte riktigt till ro. När O och barnen kom och hämtade mig lite efter fem sov han, men oroligt.

Men jag är för första gången på jag vet inte hur länge lugn. Äntligen är han hos folk som vet vad de gör, äntligen kan jag lita på det, äntligen kan jag släppa taget.