Nämen hoppsan

Igår kväll när barnen hade somnat satte O och jag oss ner för att prata förestående renovering. Väggfärger, garderobsdörrar, kakel i badrummet.

(Säg det inte. Jag vet. Tajmingen är inte supersmart, vi som är så trötta, har så mycket om oss, ska vi renovera nu också? Eh, ja det ska vi. Barnen behöver varsitt rum, det är verkligen dags. Vi ska flytta ner en våning, lekrummet (som nästan aldrig används) blir vårt sovrum, Y flyttar ur barnsovrummet till det som förut var vårt. Lekrummet måste renoveras, jag vägrar att sova under en dinosaurietapet. De övriga sovrummen kanske inte men barnen vill gärna ha nya väggfärger, och så ska Y få väggfasta garderober precis som Q har i sitt rum. Och badrummet måste faktiskt också åtgärdas, det har 50-talsstandard. Det blir apjobbigt medan det pågår men så skönt när det är klart.)

Vi är rätt synkade när det gäller sånt, och ganska snabba till beslut. Så det mesta var klart när jag började titta i Q:s telefon för att multitaska lite medan O ritade upp vårt badrum på en millimeterskiss.

Q fick sin första mobil i julklapp, en begagnad Iphone. Den visade sig funka dåligt så för ett par veckor sedan fick han en ny Androidtelefon för en dryg tusenlapp. Dyrare än så vill vi inte kosta på honom av flera skäl.

Det har gått väldigt bra, han är rädd om telefonen och glömmer den inte och ser till att den är laddad. Han ringer eller messar mig ibland för att fråga om saker, praktiskt. Under skoltid förvaras den tillsammans med de andra barnens mobiler i en låst låda, ett utmärkt arrangemang.

Sedan en vecka har vi infört nya rutiner för skärmar och spelande, förresten. Två skärmfria dagar i veckan, just nu tisdag och söndag, övriga dagar får barnen sitta framför varsin dator i en timme. Sedan stänger systemet ner av sig själv. TV-tittande räknas inte som skärmtid, inte heller måttligt messande med kompisar. Hittills har det funkat fint, Q verkar gilla de nya reglerna, Y knorrar lite men det tror jag är för att hans tidsuppfattning är dimmigare och att han inte har fattat vad som gäller. Det kommer.

Till saken. Jag ville kolla vilka spel och appar Q hämtat hem och hur mycket mobilsurf han använt upp, kolla läget i största allmänhet.

Det visade sig att han surfat upp knappt 2GB, ganska mycket alltså. Det allra mesta på Youtube.

Mhm. Hemma har vi ju trådlöst nätverk så detta betyder att han kollat på Youtube på fritids, antagligen med kompisar. Förståeligt, men kanske inte riktigt vad vi hade tänkt att han ska ha telefonen till.

Nå, men vad visar historiken på Youtube då? Först ganska oskyldiga saker, filmer med roliga katter, folk som snubblar, Minecraftspel, en tonårstjej i Skåne som har sin egen kanal. Men längre ner i historiken fanns ett knippe filmer som vi inte ens behövde titta på för att avgöra att de var direkt olämpliga för Q. Jag drog mig till minnes att han för ett tag sedan frågat vad en kondom och en sexdocka var. Den förra frågan svarade jag ordentligt på, den andra missuppfattade jag först, och då backade han. Nu fattar jag sammanhanget.

Givetvis har Youtube en spärr för snuskiga filmer, aktiverar man den så blockeras allt som rapporterats som olämpligt enligt amerikanskt synsätt. Det betyder att allt naket, allt som har med sex att göra blockeras. Våld och död går däremot igenom utan problem.

O var mäkta irriterad efteråt, mest på sig själv tror jag. Jag lugnade, jag tror inte ett ögonblick att Q tagit skada av filmerna. Nej, men så jävla naivt och klantigt av oss, fräste O.

Imorse tog jag ett snack med Q. Han accepterade utan vidare att det är dyrt och onödigt att titta på film på mobilen i skolan, det får han göra på datorn hemma. Gällande snuskfilmerna blånekade han. Det var inte jag, det måste vara Y! Y kan ju inte skriva, invände jag. Sluta skälla på mig nu, gnällde Q.

Därmed lät jag saken bero, jag hade inte skällt ett dugg men Q kände sig tydligen utsatt ändå. Barn är moraliska varelser, jag är alldeles övertygad om att Q vet att de där filmerna var olämpliga. Jag berättade förstås om spärren och hans reaktion blev lättnad. Bra, jag vill inte kunna se sådana filmer! Att pappa och jag med jämna mellanrum kommer att kolla hans mobil hade han heller inget emot, tvärtom. Det verkar rentav vara en trygghet för honom.

Jag undrar om jag någonsin får reda på hela historien. Det skulle inte förvåna mig om kompisar är inblandade på något sätt.

Ack ja. Brave new world.