Både och

Jag har alldeles påtagligt återfått fotfästet. Så är det. Jag är inte alls lika ledsen längre, sorgen och saknaden dominerar mig inte på samma sätt som för någon månad sedan.

Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.

Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.

Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.

Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.

Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.

Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.

Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.

Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.