-----

Imorse kom ett besked vi länge vetat skulle komma, och som vi för en vecka sedan förstod var nära förestående. Min mans brorsbarn, mina barns kusin har dukat under för den sjukdom hen levt med hela livet. Hen nådde inte tonåren.

Det är så sorgligt att jag inte riktigt förmår ta in det. Hur barnets allra närmaste mår och känner kan jag inte föreställa mig.

Och jag inser att det finns grader. Sorgen efter pappa träffade mig rakt i hjärtat och fick mig att vackla. Men jag står upp, jag har sedan länge fått tillbaka fotfästet. Att en förälder blir sjuk och dör, det ingår. Detta gör det inte.

Samtidigt är det inte min sorg. Det sveper förbi som en isande vind, det är otäckt och hjärtslitande och jag hade gett mycket för att förändra det. Men det är inte min sorg. (Och vad tacksam jag är för det.)

Det är en klyscha, men jag hade längre tålamod än vanligt med barnen idag, kramade dem en extra gång, satt länge på deras sängkant, sjöng en extra sång (Sov du lilla vide ung, nästan otäckt passande).

O är ledsen, svärmor förtvivlad. Barnen är märkligt oberörda men jag vet att de tänker mycket på sin kusin.