En fin present

En sak glömde jag att berätta.

Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.

När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.

Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.

Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.

Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?