Sömngångare

Många inlägg blir det nu. Jag har för lite att göra på jobbet och huvudet fullt av tankar som behöver komma ut.

Du får aldrig chans att återhämta dig för det händer så mycket omkring dig, sa läkaren igår. Ja jävlar.

När jag igår kväll satt mig ner med min välförtjänta tekopp hörde jag ett rumsterande och prasslande. Någon av katterna tänkte jag förstrött, men insåg efter en stund att den ena satt i fönstret och den andra låg i stolen. Så jag gick och tittade, och hittade en synbarligen vaken Q som torkade näsblod med enorma mängder toapapper. Han har alltid haft lätt för att blöda näsblod, ända sedan han var liten.

Jag klappade om honom lite och bad honom tvätta de kladdiga händerna. Han svarade enstavigt och började sedan trilskas. Vattnet var för varmt, jag klöste honom och så vidare. Det var som att han var överkänslig för beröring (eller på väldigt dåligt humör). Sedan försökte jag få stopp på näsblodet med vadd men möttes av vilda protester. Jag gav upp och ledde honom (fortfarande nerblodad) i säng. Precis när han la sig ner slog han till Y:s säng med ett argt rop "Vakna Y!".

Under sådana omständigheter har jag svårt att behärska mig och vara en mild och god moder. Men jag gjorde det faktiskt. Men sedan gick jag undan och grät. Mina barns nattskräck väcker starka känslor hos mig. Vanmakt, ilska, förtvivlan. Vad är du för ett monster som vägrar ta emot mina omsorger? Vad vill du ha av mig? Vad fan ska jag göra?

Föreställningen hade dock bara börjat. Q somnade inte om (eller om han nu redan sov, somnade djupare) utan låg i sängen och bankade, kastade ut täcke, kuddar och gosedjur på golvet, betedde sig allmänt argt. Att Y som sover i överslafen inte vaknade var ett smärre under.

Jag gav upp och gick undan, O försökte lugna men tappade humöret även han och lät nog inte särskilt lugn i tonfallet. Efter en stund kom Q upp till mig i soffan, fortfarande oartikulerat arg och motsträvig men dessutom fullt påklädd.

Till sist fick vi ner honom till hallen mellan sovrummen. Jag fräste åt O att backa undan eftersom jag upplevde att hans irriterade frågor och uppmaningar triggade mera bråk. Q låg på golvet i fosterställning ovanpå mattan som han knölat ihop, ylande och sparkande. Jag satt bredvid och iakttog och konstaterade att alla försök till kontakt bara gjorde honom argare. Men när han satte sig upp och började slå pannan i trappstolpen (dock inte särskilt hårt) höll jag handen emellan, ignorerande hans protester.

Så plötsligt övergick ilskan i vild gråt, och jag fick lyfta upp honom i knät, trösta, tvätta händer och ansikte, ta av kläderna (upptäckande pyjamasen under). Sedan var han vaken och kommunicerbar och inte arg eller aggressiv utan ledsen. Efter en stund gick också ledsenheten över och han somnade lugnt.

Imorse mindes han inte mycket av det hela. O har låtit sig övertygas av mig att det snarare är nattskräck eller somnambulism än trilska det handlar om. Men jag är långt ifrån säker.

Jo, förresten. I dagsljus och efter att ha läst min egen beskrivning av händelsen, är jag nog rätt säker. Finns det någon rimlig orsak till att vanligtvis resonabel Q skulle vara så oartikulerad och trilsk i vaket tillstånd? Han har ju en historia av nattligt stök, nattskräck och han är också sängvätare.

Jag googlar och lär mig att somnambulism är vanligast i 10-12-årsåldern och att det inte är ovanligt att sömngångare blir aggressiva om man försöker väcka dem. Det är typiskt att de uppträder förvirrat men ändå klarar rutinmässiga saker. Som att klä på sig men inte ta av sig pyjamasen först. Det kan triggas av sömnbrist men också oro och ångest. Jag drar mig till minnes att Q stökade förskräckligt mycket för ett år sedan i samband med att vi introducerade medicin mot sängvätning (som nu funkar utmärkt). Och nog finns det orsaker för Q att känna sig orolig, det har varit och är mycket sorg och död omkring oss. Plus att en rolig sak som en långväga resa faktiskt är en stressfaktor också.

Nästa gång det händer måste vi vara snabbare att fatta att Q inte är vaken, behärska oss och inte bli arga. Jag tror och hoppas att O och jag nu har samsyn i att detta inte är viljestyrt från Q:s sida. Om några veckor delar barnen heller inte rum längre.

Det gäller bara att komma ihåg. Och behärska oss. Enkelt va.