SMS till min syster:
- Har just haft ett samtal om lögn, stöld och graffiti med Q. Han hade en del synder att bekänna.
- Oj, låter spännande, berätta mer när vi ses.
Och när vi ses:
Helga (babblar på): Jag sa förstås att Q jag fattar ju att det är du som har ritat på bokhyllan, du stod där en lång stund och pennan låg kvar och det är bara du som kan skriva, Y kan ju inte det och pappa och jag gör faktiskt inte sånt. Då erkände han förstås och skämdes. Och av bara farten kom ett erkännande som jag ju redan visste om, att det var han som knyckt hundralappen som O lämnat på köksbänken. Rätt uppenbart eftersom han lagt den i sin egen sparbössa. Men först blånekade han och påstod att han inte visste något, nääärå. Blir så trött! Än så länge är jag smartare än han och helt förhärdad är han ju inte, men han erkänner först när han är överbevisad. Fruktansvärt irriterande.
Syrran (bittert): Låter faktiskt som mina senaste samtal med Karlfan.
Men jävla Karlfan, alltså.
SvaraRaderaEller hur! Irriterande men troligen normalt hos en nioåring. Dock inte hos en man 35+.
SvaraRadera