Årets sommar

(Ett gammalt inlägg som legat som utkast ett tag. Jag läste igenom det och bestämde mig för att publicera det som det är utan särskilda ändringar. Idag när lönnarna är röda och himlen grå känns det som om det aldrig varit sommar.)

Minnena från Sommarön bleknar snabbt. Det känns osannolikt att det var två veckor sedan jag var där och andades luften, såg himlen, lät mig omslutas av det lena salta vattnet, men så var det. De sista dagarna var jag ledsen, men redan efter en halvtimme i bilen, under färden söderut mot Göteborg, lyfte mitt hjärta och blev lätt.

Det var en fin Sommarösommar, en av de bästa på länge. Inte bara för vädret och värmeböljan, även om den förstås gjorde sitt till. Men också för att vi börjar landa nu, vi börjar veta hur vi ska ha det. Inte bara ifråga om dassets placering och dylika praktikaliteter, utan också själva levandet. Varje dag var ungefär som den förra, inga nya stora sensationer, inget jagande efter stora upplevelser. Bad, läsning, promenad. Upprepa. Interfoliera med enstaka blygsamma utflykter, titta på hällristningar, äta glass på kyrkogård, äta pizza på restaurang. Promenera över klipporna och leta strandfynd. Promenera över berget och bada tångbad i den lilla viken. Gå i skogen och titta efter kantareller.

Men också: att svågern besökte oss ensam. Förhoppningsvis en början på en ny kontakt mellan oss. Jag vill så gärna att han även i fortsättningen är morbror till mina barn, även om han inte längre är gift med min syster. (Jo, de ska skiljas, det är bestämt nu.)

Vidare lyckades jag någorlunda praktisera en föresats: minimera kontakten med kusin så långt det går utan att vara otrevlig, inte besvara hennes kommentarer, inte gå igång. Det gav mig sinnesro, även om jag måste medge att hon upptog en stor del av mina tankar under de här veckorna.

Jag har inte bara tänkt utan också pratat, mest med min man, och tillsammans nådde vi ett par insikter som kanhända blir användbara. De ser ut som följer.

Kusin förefaller anse att Sommarön är hennes revir, hennes domän, hennes kungarike som hon tycker sig ha en förstfödslorätt till, eftersom hon älskar stället så mycket. Hon vet bäst om allt på ön, både hur det är och hur det var. Helst ska saker inte förändras alls, allt ska vara genuint och fint. Kaffe ska bryggas i kaffepanna av Kockumsemalj med tratt. Mikrovågsugn, vattenkokare och varmvattenberedare under diskhon passar inte in i miljön. (Vi har alla dessa attiraljer i vårt hus.)

Tvättmaskinen som en snäll granne skänkte oss (inte henne) kommenterade hon ofta, lite skämtsamt sådär. Den är så Sommarön! Översättning: precis tvärtom. Den passar inte in här. (Men låna den gick minsann bra.)

När något rubbar hennes cirklar, då går hon igång.

O gjorde ett par utflykter, först till fots över klipporna på skattjakt (drivved, ilandflutna bojar, andra trevligheter), sedan med båten då han hämtade hem sina objets trouvés. Jag tog emot honom vid piren och hjälpte honom lasta ur. Händelsevis var kusin också där, och kommenterade oavbrutet. Hon ironiserade över det han hittat, ifrågasatte vad det skulle användas till, lovprisade sitt lyckliga öde att inte vara gift med en sådan samlare, ägnade sig åt psykologisk analys (Helga står nog ut eftersom hennes pappa är likadan). Och så vidare.

Jag blev först irriterad, men bestämde mig för att låta kommentarerna passera. Förresten var jag fullt upptagen med att hjälpa O. Den som fick lyssna på det mesta var min syster.

Långt senare när jag lugnat mig (och strandfynden inspekterats på gårdsplanen. Bojen hade ungarna roligt med. Drivveden ska vi nog bygga bänkar av. Och något slags konstverk kanske.) kunde jag lättare förstå hennes panik.

Elva månader om året härskar hon oinskränkt på Sommarön. Vårt lilla hus står tomt och tillbommat, de flesta övriga hus är också tomma. Hon kan styra och ställa och ostört skapa det perfekta livet, den perfekta barndomen, eller vad det nu är för bygge hon arbetar på.

Men den tolfte månaden invaderar vi hennes paradis, och bryter mot alla hennes axiom. O är den störste syndaren. Han fyller (vår del av) gårdsplanen med grejor, han bär skrikiga hawaiiskjortor, han köper och installerar en splitter ny duschkabin istället för att snickra ihop en pietetsfull träbyscha utomhus med vattenslang.

(Med viss sadistisk glädje också, det medges. En glädje som smittar av sig på mig. Vi skojar hejdlöst om att släpa med oss Nespressomaskinen till Sommarön för att kontrastera mot kusins kaffehurra.)

Svär gör O också, vilket hon tillrättavisade honom för. Visst, i sak har hon rätt. Visst, hennes barn - nio och elva år gamla - var närvarande, men han talade varken till dem eller till henne, utan till en granne.

Den logiska följden av detta är förstås att inget förslag som inte är kusins eget kan vara bra. Denna insikt är ett verkligt genombrott, för nu begriper vi hur vi ska göra för att få igenom beslut i vårt gemensamma ägande. Enkelt, hon måste fås att tro att alla idéer är hennes egna.

Detta sagt och skrivet, vill jag ändå komma ihåg och uppmärksamma hennes goda sidor. Hon är mycket generös. Kvällen före O:s födelsedag bjöds vi in på efterrätt som visade sig vara tårta med ljus. Hon bjuder frikostigt på fika. Hon är i grunden en snäll och välvillig person som har stått mig mycket nära, jag vill ändå komma ihåg det. Och om hon någon gång sänker garden vill jag inte vara omöjlig. Men jag gör inte längre några försök att komma bakom den.