Nu har jag nog ältat klart kusineriet, tror jag. Det var bra att tänka, att prata med flera olika kloka personer, att skriva om det, att läsa det som ännu fler kloka personer skrev (tack!).
Mitt meddelande till mig själv går ut på att jag i fortsättningen inte ska låtsas om kusins spetsigheter. Alls. Bara låta dem passera, ignorera dem, inte lyssna på dem. Inte på något utstuderat sätt, för att retas eller så, utan verkligen verkligen med god vilja och förhoppningen om en bättre relation.
För om jag lyckas sätta mig över dem och inte triggas av dem och reta mig, kommer jag själv att må så mycket bättre. Och kanske, kanske slappnar också kusin av och lägger ner vapnen om jag inte bidrar till att trappa upp konflikten.
Eller så blir det precis tvärtom, att hon blir än mer provocerad av att jag inte retas tillbaka, och så blir det sju resor värre. Fast det tror jag inte riktigt på. Och även om det skulle vara så, har jag i alla fall fått en nyttig övning i självbehärskning och impulskontroll.
Framför allt kommer jag, om jag lyckas i min föresats, förbli den person jag vill vara. När jag svarar kusin med samma medel blir jag småsint och tjafsig, raljerande och oäkta. Nej. Nog nu.
Eller kanske ett par steg till, kanske tom överväga att inte svara henne i ord men att i tanken bädda in hennes ord i medkänsla, att tänka in den möjliga tolkningen att hon är osäker, vill ha ditt gillande och din bekräftelse så som du önskar hennes, och bara ge din förståelse och medkänsla, inuti dig själv men utan att sätta ord på dem inför henne. Jag tror det skulle ge ett lugn på ett helt annat sätt än att sätta upp mentala staket och ständigt vifta bort obehaget hennes ord skapar. Jag säger inte att det är lätt eller att undertecknad skulle klara det utan vidare, men jag kunde inte låta bli att nämna det som en möjlig väg om det är så att du i någon mån fortfarande funderar över hur du ska förhålla dig. Jag förstår att det inte är en lätt situation. Lycka till hur som helst.
SvaraRaderaTack! Det du föreslår är inte alldeles långt borta från det jag tänker mig. Nu ikväll lyssnade jag på en podcast, ett avsnitt av SR:s program Kropp och själ som handlade om syskonrelationer. Jag tänkte förstås på mig och kusin, vår relation liknar i vissa avseenden en syskonrelation präglad av stark konkurrens. Familjeterapeuten i programmet sa ungefär att människor ofta beskriver att deras syskon känner dem så väl och vet precis vilka knappar de ska trycka på, men hon ville poängtera att man då har ett val som en vuxen människa. Man kan avhålla sig från att reagera med ryggmärgen, så som man alltid reagerat, och på så vis desarmerar man situationen.
SvaraRaderaDet gav genklang hos mig. Det är något sånt jag tänker mig att göra.
Det du föreslår är lite mer utmanande, faktiskt. När jag läser det du skriver inser jag hur arg jag ändå är på kusin. Den där medkänslan som jag BORDE känna, för att hon haft en jävligare barndom än jag, för att hon har taskigare kontakt med sina närstående än vad jag har, den har jag svårt att uppamma för jag blir så irriterad på henne. Hennes pilar går hem lite för mycket.
Ett första steg är nog att neutralt sätta mig över kommentarerna genom någon sorts mental spärr (meditation?), därefter kanske den där medkänslan får plats. Kanske.