Några Helgapappaanekdoter

Igår fick vi en dag till skänks, jag och min äldste son. Jag satt i bilen på väg till ett tidigt morgonmöte då O ringde, det var han som skulle lämna barnen. Skolan har planeringsdag, helt missat av oss. Jag genomförde mitt möte och åkte sedan hem för att avlösa O och tillbringa dagen med Q. Y var redan lämnad hos dagmamman.

Det fick bli utflykt med morfar, en morfar som svarade yrvaket men glatt när jag ringde. Vi har inte setts på hela semestern, så det var ett kärt återseende. Vi tog tunnelbanan till en outforskad förort, promenerade och tittade på hus och vatten, förhörde Q på träd (han satte ek, rönn och björk utan vidare), åt lunch på ett i förväg rekognoscerat ställe, rastade Q på lekplats, pratade, pratade, pratade. Till sist fikade vi på ett trevligt kondis.

Innehavaren måste ha fattat tycke för oss och då i synnerhet för pappa, för när vi skulle gå stack han till pappa en påse. Varsågod, jag bjuder. Den visade sig vara full med chokladbiskvier och dammsugare, hembakta och färska.

Du får inte äta alla på en gång, sa jag oroligt, tänk på din diabetes. Nejdå, vi delar på dem innan vi skils åt, försäkrade han, i det att han på karakteristiskt manér knölade ner påsen i sin lika karakteristiska axelremsväska.

På tunnelbaneperrongen skulle så uppdelningen ske. Chokladbiskvierna var förstås mosade, påsen fläckig av smörkräm och ingen extrapåse hade vi. Va, sa pappa häpet, är de trasiga? Nåja, det var de säkert redan när jag fick dem!

Vi fick hela påsen att ta med hem till O och Y, pappa bestämde sig stoiskt för att avstå för hälsans skull. När Q och jag var ensamma suckade jag lite över att pappa aldrig lär sig, att diverse livsmedel mosas i hans väska är mer regel än undantag.

- Men han är en väldigt snäll morfar, invände Q eftertänksamt.

Ja, sannerligen. En fantastisk sådan, om än något okonventionell. Chokladbiskvierna påminner mig om en annan historia, från när Y var bebis.

Pappa var på besök hemma hos oss, och Y kröp omkring på golvet och visade stort intresse för den omtalade axelremsväskan.

(Det gör han fortfarande, både han och Q vet att den - nästan alltid - innehåller en liten present till dem. Men presenten är villkorad, bråkas det för mycket får man inte titta i väskan, en ordning som pojkarna accepterar utan knot.)

Plötsligt märker jag att bebisen äter på något, han riktigt smackar. Pappa tittar förstrött över axeln:

- Jaha, han har hittat mina pannbiffar.
- Har du PANNBIFFAR i väskan?
- Ja, än sen då? Jag blev hungrig på vägen hit så jag åt ett par på tunnelbanan.

När, vad eller var man äter, eller för den delen sover, har pappa alltid varit befriande fritänkt med. Nu i sommar har han ofta sovit på sin nybyggda balkong, som han är mycket lycklig över.

Och när vi skulle åka på Uppsalautflykt i somras anlände han som avtalat hemma hos mig klockan tio. Jag måste tvätta händerna innan vi åker, deklarerade han, för de luktar fisk så förskräckligt. Jo, för jag har ätit en burk tonfisk i vatten till frukost. Äsch, jag visste att du skulle skratta åt det. Vadå, tonfisk är jättebra mat för mig, det säger dietisten.

Och det har han ju rätt i.

Till sist: ni minns väl spinningskorna? När O hörde historien lovade han att plocka bort metallfästena från pappas skor, så att han inte riskerar att halka. Men när han fick se skorna blev han betänksam: de ser precis ut som mina. Jag har inte sett dem på ett tag.

Det är väl i alla fall inte möjligt, tyckte jag. Om pappa tagit fel skor bör det stå ett par pappaskor hemma hos oss, det gör det väl inte? Närmare inspektion visade att det gjorde det visst. Att jag inte noterat dem tidigare är mig en gåta. O hade väl trott att de var mina.

Jag har storlek 41. Pappa storlek 43. O storlek 47. Det sista mysteriet var förstås hur pappa kunde gå omkring i ett par (spinning-)skor, fyra nummer för stora, i över ett halvår, utan att misstänka något.

- Jag har alltid gillat stora skor. Det är så skönt att kunna vifta med tårna.