Jag älskar mitt liv i största allmänhet (hm, kanske inte alla aspekter av jobbet dårå), att ha barn, att vara gift, att bo i det medelklassiga lummiga radhusområdet i storstadens utkant. Jag gillar verkligen det sociala sammanhanget, grannarna liksom föräldrarna till barnens kompisar. Vi funkar bra ihop, samarbetar bra. Det känns tryggt och fint att veta att våra barn omges av många vuxna som inte tvekar att ta ansvar eller tillrättavisa när det behövs. Dessutom går Q i en bra skola och Y har en underbar dagmamma.
Fast ibland blir jag bara så trött på präktigheten i det hela.
Det var slarvigt av oss att missa skolans planeringsdagar förra veckan, det var det. Men det gick bra, och man borde förstås vara tacksam över att leva ett liv med sådana marginaler att det går bra. Ändå kände jag mig lite skakis efteråt. Gillar inte att inte ha koll. Samtidigt som jag gott kan öva mig i att inte ha koll och att lära mig att det går bra ändå.
Igår fick jag en lätt överdos av den präktigaste kompismamman, som stegade in i mitt kök efter jobbet då jag bara ville vila öronen en stund. Hon pratade oupphörligen, sin vana trogen, om ett av sina favoritämnen som jag hört om massor av gånger tidigare. Fan flög i mig och jag började prata samtidigt, för att se om hon avbröt sig. Det gjorde hon inte. Vi stod i flera minuter och pratade om varsitt ämne. Rena farsen.
Idag var det upprop. Jag frågade redan igår på fritis om det gick att lämna Q före uppropet, och frågade Q ordentligt vid nattningen hur han ville att vi skulle göra. Han gick på fritis hela förra veckan, skolstarten i år innebär inga större förändringar, han har samma lärare, går i samma hus, byter bara klassrum till det som ligger bredvid hans gamla. Ville han gärna ha med mig på uppropet? Nej.
Vid lämningen imorse visade det sig att det utöver Q bara var ett barn i klassen som hade så försumliga föräldrar att de inte följer med på uppropet. Det är en flicka som präktiga kompismamman brukar oja sig över, att hon lämnas så tidigt och hämtas så sent. Jag gillar inte det snacket, det finns så mycket vi inte vet, och även om flickan inte har det bra, hur blir hon hjälpt av att skvallriga mammor beskärmar sig?
Men Q fick åtminstone utforska det nya klassrummet på egen hand, leta på sin nya bänk och sin hylla i kapprummet, och gå med fröken till skolgården. Han vinkade glatt åt oss.
Sedan avrundade jag dålig-mamma-morgonen med att lämna snorig Y hos dagmamman. Vi mötte hela familjer på väg till uppropet, mammor i sommarklänningar och pappor i kostym. Men sluta nu, har de inga jobb de måste vara på?
På mitt finns det för en gångs skull riktigt mycket att göra, snälle herr Snäll väntade otåligt på mig då jag drällde in en bra stund efter skämsgränsen klockan nio. Förmiddagen har gått åt till diverse informellt fnattande och snackande, nu när lunchen strax är över måste jag ta mig i kragen och jobba. Usch vad motigt det är.
Bad mother OCH bad projektledare.
Och good blogger, glöm inte det! Du lägger ditt morskrut på innehåll, inte yta. Jag påstår inte att präktiga skvallermorsan slarvar med innehållet i smyg, men hon låter som en person som lägger energi på onödiga saker. Som att lägga näsan i andras angelägenheter. Dessutom är hon säkert en tråkig bloggare om hon nu bloggar. Det är inte du.
SvaraRaderaTack fina du!
SvaraRaderaSkvallermorsan är en på många sätt mycket god granne och vän, så det är lite fult att baktala henne. Men hon har sina fel och brister, som vi alla.
När JAG var liten kom det inga föräldrar på uppropen mer än allra första gången i ettan. Och väldigt få var med på avslutningarna också. Antar att de hade sina egna liv och det var helt ok för oss barn.
SvaraRaderahälsn. sign. "det var bättre förr"
Att dana sitt barn till självständighet. Att lära honom veta att man klarar sig själv när omständigheterna i livet kräver så,det får ju pojken att växa och bli trygg med sig själv. Då är man väl ingen bad mother snarare cool and wise mother ;)Jag har tre pojkar födda -81 och -88 samt en sladdis ( i andra giftet) född-02 och jag har varit alla de där mammorna som du beskriver. Som 21- åring var jag tvungen att bevisa för alla, från svärmor, via BVC- syrran, till grannfrun att en ung mamma visst kunde vara a good mother och inte med automatik a bad one. ( då blir man kanske lite präktig?) Nästa gång var jag 29 och behövde inte bevisa någonting, vare sig för mig sjäv eller andra. Livet var lättare då; bättre ekonomi, man var äldre; och tog inte allt så allvarligt. Men skam till sägandes blev man också lite kaxig. Så nog har man skvallrat om olika mammor i olika sammanhang- man var ju en snusförnuftig 35- åring som trodde att man satt inne på alla svar på livets frågor. ;). Sen blev man 43 (!!) och insåg att man kunde göra som man själv ville och hade också mognaden att låta andra sköta sitt.
SvaraRaderaSå sträck på dig ,Helga och låt ine nån endaste Bullerby- mamma- wanna-be skita dig på näsan! DEina pojkar kan inte ha det bättre ! / Liselotte
Ullah, det är min minnesbild också. Faktum är att jag inte kan minnas att mina föräldrar någonsin närvarade vid upprop eller avslutningar, men någon gång måtte det väl ha hänt.
SvaraRaderaLiselotte, tack för din fina kommentar! Du har verkligen täckt in hela spannet från ung mamma till äldre. Häftigt! Intressant att läsa din reflektion.
Y:s snuva var helt borta på eftermiddagen, och Q var nöjd och glad med sin dag. Han sa spontant att det var JÄTTEROLIGT att börja ettan.
De flesta vet säkert på ett ungefär vad som känns rätt för dem, och deras barn - antingen det är att låta ungen upptäcka själv eller att vara med och dela upplevelsen. Att prioritera ungarna kan väl inte vara direkt fel, det heller, om det är vad man vill och mår bra av. Likaväl som det väl är finemang om ungarna klarar sig själva.
SvaraRaderaSå jag vet inte jag - är det inte lite billigt att beskärma sig med ”har de inga jobb de måste vara på?”, även om det bara sker i bloggform? Live and let live, tänker jag. Eller varför är det ena
beskärmandet bättre än det andra? //Märta
Mitt beskärmande inskränker sig till mitt eget huvud och min egen blogg, som är en förlängning av min tankevärld.
SvaraRaderaOch jag tycker faktiskt att det är en intressant reflektion att göra, att det idag bland vissa familjer (de som har de ekonomiska möjligheterna, antar jag) är självklart att följa med sina barn till allt möjligt. Som Ullah påpekar så var det inte så för bara några decennier sedan.
Är ganska urgammal och minns att mamma och pappa nog skjutsade mig med bil till första uppropet och såg till att jag kom in genom dörren, men sedan fick jag klara mig själv. Det var på 60-talet och min mamma var hemmafru. Mina egna barn är födda -94, -96 och -98. Vi har bara varit med en liten stund på skolgården första skoldagen det första året. Barnens lärare (samma för alla tre, i liten byskola där alla känner alla) har vänligt men bestämt förklarat för föräldrarna att det räcker med det. Däremot har ungarnas kusiner i samma ålder nog haft mamma med på uppropet inte bara första året, utan också andra och tredje, tills de själva sa till att nu får det minsann vara nog med pinsamma mammor på plats!
SvaraRaderaÄsch, jag vill inte hamna i polemik kring detta, min poäng var mer att man inte behöver utgå från att alla föräldrar alltid bara styrs av vad ”alla andra” gör. Det kan ju vara så att man VILL vara med på barnens upprop, för att det är roligt/känns högtidligt/barnen behöver det eller vad som helst. Av lust, inte av tvång.
SvaraRaderaFör övrigt: Att det var annorlunda förr behöver ju inte betyda nånting - förr var det självklart att cykla utan cykelhjälm och åka bil utan bilbälte också. Barn fick väl generellt klara sig mer själva förr, slåss på skolgården och kryssa hem från skolan utan gångväg t ex. Barn är mer skyddade idag, ibland kanske det har nackdelar men jag tror att det oftast är till barnens fördel.
För övrigt läser jag din blogg då och då med stor glädje och är glad över den förlängningen av din tankevärld.//Märta
Nej, jag menar inte att tjafsa heller, och är mindre på bettet nu än när jag läste din första kommentar, Märta. Tack för att du återkom och tack för orden om min blogg.
SvaraRaderaMen tyvärr tror jag att många faktiskt styrs av vad andra gör och vad som är kutym. Jag vet att jag gör det mer än vad jag borde, fast jag aktivt försöker tänka rationellt och sätta mina barns och (mitt eget!) bästa främst. Och jag tycker att det är en intressant diskussion ur flera aspekter. När föräldrar som har de ekonomiska möjligheterna att ta ledigt från jobbet för att vara med på upprop och skolpicknick gör det, bidrar det till en ändrad norm, vilket gör att barnen till de föräldrar som inte kan eller vill, blir utpekade och konstiga.
Min något skvallriga granne och några andra klassmammor (intressant nog inga pappor) bidrar till det här, tycker jag. De spekulerar högljutt kring hur vissa barn egentligen har det hemma, de lämnas tidigt och hämtas sent och verkar så kontaktsökande, bla, bla, bla. På gränsen till osmakligt, tycker jag. Barnen blir ju definitivt inte hjälpta av det. Istället boostas våra egna egon av det och det blir en rundgång av präktighet.
Den historiska aspekten är också intressant. Är det verkligen till barnens fördel att de är mer skyddade nu? (Jag argumenterar givetvis inte emot cykelhjälm och bilbälte!) Många gör gällande att det är precis tvärtom. Ett aktuellt exempel som diskuterades i DN häromdagen är att överbeskyddande föräldrar som kör sina barn till skolan faktiskt utgör den största trafikfaran kring skolor, när de gasar upp och har bråttom därifrån.
Astrid Lindgrens beskrivning av sin barndom tänker jag ofta på. Hon menar att den var så lycklig för att den kombinerade trygghet och frihet. Det var tryggt med två stabila föräldrar som älskade varann, men också mycket fritt. Hennes beskrivning av hur de lekte hela dagarna, ibland rent livsfarliga lekar, är mycket målande. En stor del av hennes böcker beskriver detta också, en värld som är barnens egen. Som det är viktigt att de får ha, tror jag.
Det här är jätteintressant, hur mycket diskussion vill du ha i ditt kommentarsfält? :)
SvaraRaderaJag ska först säga att jag förstås är styrd av att jag har haft två blyga och ämliga barn, som har behövt mycket trygghet. Jag är glad att jag har haft dem nu i modern tid, när jag få ge dem det utan att bli alltför avvikande. Mina ungar hade haft det tufft i en annan tid.
Hur som helst. Det är en annan sak jag funderar på: detta med ekonomin. Mina barn har gått i några olika skolor, både finskolan i stan där de flesta föräldrar har det mycket gott ställt, och byskolan en bit ut på landet där de flesta är arbetare eller lägre tjänstemän. Och min erfarenhet säger att det var i byskolan föräldrarna tog sig mest tid med sina barn - jobbade deltid, engagerade sig i barnens föreningsaktiviteter, startade ideell fritidsgård etc etc. De hade verkligen inte mer pengar, men det var accepterat med ett enklare liv och något lägre standard (när det gäller kök, bil och semesterresor t ex). Så jag tror inte på den ekonomiska förklaringen. (Standardhets däremot tror jag mycket på, och snacka om att det påverkar barnen. Det är en annan fråga.)
Vidare: att föräldrar i bil är en trafikfara vid skolorna betyder ju inte att det är fel att följa barnen till skolan. Det betyder bara att det är fel att ta bilen när man gör det. Eller hur?
Allt gott! /Märta
Mycket diskussion vill jag ha!
SvaraRaderaDå förstår jag din utgångspunkt bättre Märta, din lättnad över att leva i en tid då man får tillgodose sina barns behov utan att det anses att man daltar och klemar bort dem. Tro mig, vi har haft vår beskärda del av detta eftersom vi har samsovit, burit i bärsjal och vägrat lära-sova-metoder.
Hämta-tidigt-hetsen är i viss mån en variant av statushets, tycker jag. Som jag tolkar den i alla fall, i mitt lilla snäva hörn av verkligheten. Titta här vilka engagerade föräldrar vi är som hämtar redan kl 15. Det är en pet peeve jag har, som jag ondgjort mig över förr.
Och javisst menar jag inte att det är fel att följa barnen till skolan, det gör vi, varje dag! Att vi gör det till fots och inte med bil beror mest på att vi är så lyckligt lottade att det passar oss bäst - gångvägen är avsevärt kortare än bilvägen, något jag är tacksam över nästan varje dag.
I mitt hörn av verkligheten är det - som jag uppfattar det! - föräldrarna med höga löner som är mest drabbade av statushets. Och då är det som att man måste jobba heltid och gärna lite till för att ha råd med bil och semesterresor och städhjälp, i första hand. Men det är ju som sagt det jag ser omkring mig. Man är rätt styrd av just den lilla del av verkligheten man har omkring sig.
SvaraRaderaMitt yngsta barn lider i vilket fall en hel del av det där, att ”alla andra” har så fint och så mycket och så dyrt. (Mina barn är ganska många år äldre än dina.)
Det är inte roligt att barnen ska behöva känna den sortens hets. Men det är såklart inte roligt om de känner av hämta tidigt-hets heller, för barnen jämför ju och märker förstås sånt också.
Det är detta eviga jämförande återigen. Inte bra för någon, på något plan.
Tack för diskussion!
Hög lön och statushets, säkert har du rätt. Det är en starkt bidragande orsak till att jag inte vill bo i en mer posh förort än den vi bebor (och att vi inte hade haft råd att köpa ett hus dubbelt så dyrt som det vi har). Det och att jag inte vill bo i en helvit miljö, för mina barns skull.
SvaraRaderaJobba heltid plus för att ha råd med bil, städhjälp och semester, det är fjärran från min filosofi, verkligen. Däremot brottas jag ofta med frågeställningen om det går att åstadkomma ett utvecklande och stimulerande arbete på mindre än heltid. Jag har i alla fall inte lyckats, men jag jobbar förmodligen i fel bransch.
Nej, jämförandet är hemskt. Du har all min sympati ifråga om hur ditt barn känner kring alla andra, dyrt och fint. Vi är inte där ännu, och jag ser inte fram emot att hamna där heller.
Jag är ensam med min dotter och har sällan haft möjlighet att följa med på uppropet. Jag har fått välja, upprop eller föräldramötet, och då har jag valt uppropet varannat år. Jag vet att det kommenteras bakom ens rygg allt som anses som "dåligt föräldraskap" av personer som tex din grannfru. I början var det sårande men efter 13 år bryr jag mig inte en sekund. Jag vet att jag är en bra mamma även om jag inte gått på alla upprop, förldramöten osv.
SvaraRaderaJag visste inte ens att föräldrarna kunde vara med på uppropet. För oss var det bara en dag när det hette skola istället för fritids. Vi haussade det lite hemma på morgonen eftersom ungen började ettan men mer än så var det inte. Vi bor i en helt icke-posh förort. När jag tänker efter är nog vi de poshaste föräldrarna i klassen. Det känns konstigt eftersom både jag och maken tillhörde de mindre bemedlade jämfört med våra klasskompisar när vi växte upp.
SvaraRaderaNågot som vår unge har uppskattat både på förskolan och i förskoleklassen är att jag och hans far har varit med någon dag var i skolan. Suttit med på lektionerna och varit med och lekt på rasterna. Jag har även följt med klassen på utflykt då det behövdes några extra vuxna för att hålla reda på de vilda och glada barnen. Ungen vill att vi ska vara med någon gång igen så vi tänker passa på. Vi är lyckligt lottade som kan ordna med ledighet för detta. Om några år kommer vi säkert vara pinsamma och jobbiga...