Pansar, vänligheter och bönhörelse

Jag har varit lite nere de senaste dagarna. Baksmälla efter semestern kanske. Sömnbrist, ovilja att rätta in mig i vardagen, uppblandad med en lättnad över att göra just det.

Morgnar och förmiddagar är jag lägre än annars, det vet jag ju sedan gammalt. Därför borde jag egentligen inte blir förvånad över mina egna reaktioner, men så länge jag förmår reflektera över dem må det väl vara hänt.

Igår förmiddag fick herr Snäll besök av en av sina medarbetare. Hon är där jag var för fem år sedan. Projektledare, på väg tillbaka till jobbet efter sin första mammaledighet. Jag känner henne inte alls, har bara försökt (notera ordvalet) hälsa på henne en gång i vintras då hon var inne på kontoret en sväng för att visa upp sitt barn. Men jag skulle kunna tänka mig att jag vet något om de känslor som nu uppfyller henne. Hur ska det här gå, jämka ihop jobbet med barnet och livet?

Jag har läst några dokument hon har skrivit, hon verkar oerhört ambitiös och noggrann. Lite för, kanske. Jag vet att herr Snäll valt att behålla mig och betala dyrt konsultarvode istället för att lägga över slutfasen av mitt projekt på henne. Förmodligen vet hon det också.

Det som hände idag var i alla fall att hon gick runt och hälsade på alla i projektgruppen, och passerade rakt framför mig utan att hälsa. Jag sökte hennes blick men hon undvek den, och just när det föll sig lämpligt för mig att ta ordet, fick hon syn på en gammal bekant längre bort i kontorslandskapet. Ungefär samma sak hände då i vintras då jag faktiskt hälsade ordentligt på henne och presenterade mig. Hon var närmast utstuderat ointresserad, vilket jag då i tankarna ursäktade med att hon hade sitt barn med sig och mycket annat att tänka på.

Jag tänker på detta när jag går ner mot bilen för att åka ut och äta lunch, märker hur jag börjar forma teorier. Förmodligen är hon osäker, kanske blyg. Hon har ingen anledning att tycka illa om mig personligen, eftersom vi inte känner varann, men kanske känner hon sig hotad av mig. Utan anledning, tycker jag, jag är inte ute efter hennes jobb. Min plan är att försvinna så snart herr Snäll släpper iväg mig.

Jag tänker också på min egen chef Jane, som onekligen kan upplevas som hotfull, som om hon hade ett osynligt pansar. Fast jag börjar alltmer att lära mig att se genom det.

Plötsligt inser jag att jag faktiskt är lite ledsen över den uteblivna hälsningen. Mitt pansar är uppenbarligen inte så välutvecklat.

På väg till lunchrestaurangen passerar jag en butter byggnadsarbetare, som sopar trottoaren. Trots att han envist håller blicken i marken, begriper jag att det är för min skull han upphör med sopandet när jag är några meter ifrån, för att jag inte ska få damm på mig. Det bekräftas av att han hälsar, fortfarande lika buttert, när jag passerar.

Damen på restaurangen lyser upp och hälsar igenkännande när jag kommer in, fast jag bara varit där en gång tidigare. Jag äter goda vegetariska biffar och dricker kaffe.

Det slutgiltiga beviset på att världen är en vänlig och bra plats, kommer när jag går min lilla lunchrunda. Eftersom jag tagit bilen är det i nya omgivningar, vackra sådana. Jag följer en stig som slingrar längs vatten och genom skogsdungar.

Ungefär där gör sig det utmärkta kaffet påmint. Ajdå, skulle verkligen behöva uppsöka en toalett, och det ganska snart. Det är långt till bilen, och dessutom behöver jag passera prydliga villakvarter för att komma dit. Än så länge är jag inne i skogen, och jag börjar precis fundera på om jag ska bli tvungen att dyka in i snåren eller ej, då den uppenbarar sig. En bajamaja. Som inte är låst. Det finns rejält med toapapper, och till och med alkogel att tvätta händerna med. Det är ju så att man kan bli religiös.

Efteråt går jag med lätta steg, och är beredd att förlåta nästan vad som helst.