2013-08-21

Pansar, vänligheter och bönhörelse

Jag har varit lite nere de senaste dagarna. Baksmälla efter semestern kanske. Sömnbrist, ovilja att rätta in mig i vardagen, uppblandad med en lättnad över att göra just det.

Morgnar och förmiddagar är jag lägre än annars, det vet jag ju sedan gammalt. Därför borde jag egentligen inte blir förvånad över mina egna reaktioner, men så länge jag förmår reflektera över dem må det väl vara hänt.

Igår förmiddag fick herr Snäll besök av en av sina medarbetare. Hon är där jag var för fem år sedan. Projektledare, på väg tillbaka till jobbet efter sin första mammaledighet. Jag känner henne inte alls, har bara försökt (notera ordvalet) hälsa på henne en gång i vintras då hon var inne på kontoret en sväng för att visa upp sitt barn. Men jag skulle kunna tänka mig att jag vet något om de känslor som nu uppfyller henne. Hur ska det här gå, jämka ihop jobbet med barnet och livet?

Jag har läst några dokument hon har skrivit, hon verkar oerhört ambitiös och noggrann. Lite för, kanske. Jag vet att herr Snäll valt att behålla mig och betala dyrt konsultarvode istället för att lägga över slutfasen av mitt projekt på henne. Förmodligen vet hon det också.

Det som hände idag var i alla fall att hon gick runt och hälsade på alla i projektgruppen, och passerade rakt framför mig utan att hälsa. Jag sökte hennes blick men hon undvek den, och just när det föll sig lämpligt för mig att ta ordet, fick hon syn på en gammal bekant längre bort i kontorslandskapet. Ungefär samma sak hände då i vintras då jag faktiskt hälsade ordentligt på henne och presenterade mig. Hon var närmast utstuderat ointresserad, vilket jag då i tankarna ursäktade med att hon hade sitt barn med sig och mycket annat att tänka på.

Jag tänker på detta när jag går ner mot bilen för att åka ut och äta lunch, märker hur jag börjar forma teorier. Förmodligen är hon osäker, kanske blyg. Hon har ingen anledning att tycka illa om mig personligen, eftersom vi inte känner varann, men kanske känner hon sig hotad av mig. Utan anledning, tycker jag, jag är inte ute efter hennes jobb. Min plan är att försvinna så snart herr Snäll släpper iväg mig.

Jag tänker också på min egen chef Jane, som onekligen kan upplevas som hotfull, som om hon hade ett osynligt pansar. Fast jag börjar alltmer att lära mig att se genom det.

Plötsligt inser jag att jag faktiskt är lite ledsen över den uteblivna hälsningen. Mitt pansar är uppenbarligen inte så välutvecklat.

På väg till lunchrestaurangen passerar jag en butter byggnadsarbetare, som sopar trottoaren. Trots att han envist håller blicken i marken, begriper jag att det är för min skull han upphör med sopandet när jag är några meter ifrån, för att jag inte ska få damm på mig. Det bekräftas av att han hälsar, fortfarande lika buttert, när jag passerar.

Damen på restaurangen lyser upp och hälsar igenkännande när jag kommer in, fast jag bara varit där en gång tidigare. Jag äter goda vegetariska biffar och dricker kaffe.

Det slutgiltiga beviset på att världen är en vänlig och bra plats, kommer när jag går min lilla lunchrunda. Eftersom jag tagit bilen är det i nya omgivningar, vackra sådana. Jag följer en stig som slingrar längs vatten och genom skogsdungar.

Ungefär där gör sig det utmärkta kaffet påmint. Ajdå, skulle verkligen behöva uppsöka en toalett, och det ganska snart. Det är långt till bilen, och dessutom behöver jag passera prydliga villakvarter för att komma dit. Än så länge är jag inne i skogen, och jag börjar precis fundera på om jag ska bli tvungen att dyka in i snåren eller ej, då den uppenbarar sig. En bajamaja. Som inte är låst. Det finns rejält med toapapper, och till och med alkogel att tvätta händerna med. Det är ju så att man kan bli religiös.

Efteråt går jag med lätta steg, och är beredd att förlåta nästan vad som helst.

11 kommentarer:

  1. Jag tillhör själv den sociala pansarskolan eller, om man så vill, ligga-lågt-traditionen. Tyvärr har de klämkäcka, pratiga allt som oftast problemformuleringsprivilegiet, dvs. är man hejig har man rätt, utgör normen. Alldeles oavsett om det som på ytan kan tyckas vara kommunikation och kontaktskapande egentligen inte alls är det. Utan bara ett sätt att markera den egna positionen: se på mig, jag är utåtriktad, jag är social, jag finns på kartan.
    En av mammorna i sonens förskoleklass, en advokat, är för mig ett bra exempel på det där socialt asociala. Hon klämmer också gärna på säljarvis in förnamnet på den hon talar med: ”Det blir perfekt, Maria!”, Nej, men gud, vad härligt, Johan!”. Men, visst, poängen går ju fram, hur opersonligt det än är: hon uppfattas som social. Äkthet eller falskhet, vem bryr sig? De flesta går på tricket. Sociologen Johan Asplund har för övrigt skrivit om fenomenet, det han kallar asocial pratsamhet, i en tunn liten bok med titeln ”Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet”.
    Vanligt hyfs, då? Man kan väl bara säga hej? Tja, jag har en del problem med Magdalena Ribbing-perspektivet, eftersom det är så snävt, så instängt i sin högborgerlighet. Det finns helt klart vissa klassmässiga och geografiska (och gruppmässiga eller individuella) skillnader i vad som kan betraktas som ”hyfs”. Jag tror inte att ett uteblivet hälsande enbart kan tillskrivas blyghet eller osäkerhet.

    Marie

    SvaraRadera
  2. Nej, den damen är varken osäker eller blyg! Hon upplever dig helt klart som ett hot och uppför sig därefter. Hälsningar från Elvira, som också en gång i tiden var godtroget blåögd när det gällde ohyfsade stroppar av båda könen.

    SvaraRadera
  3. Fast om man känner sig hotad till den grad att man uppför sig på det sättet, då är man väl dock osäker?

    Fråga riktad till Elvira här ovan.

    (Själv kunde jag dessvärre observera mig själv bete mig lite granns sådär för ett par veckor sedan. Den enda kollega på det här jobbet osm jag har haft ett verkligt uruselt förhållande till var på oväntat besök (hon har dessbättre slutat; hon var inte rätt person på jobbet och jag var inte den enda som det inte fungerade med). Hon satt i ett möte i lunchrummet med en annan kollega och jag gick förbi hastigt som om jag inte sett henne. Det var visserligen mindre demonstrativt än det du såg, och hon var engagerad i ett möte och om jag skulle ha hälsat hade jag fått avbryta det. Men jag hade varit stoltare över mig själv om jag hade hälsat.)

    SvaraRadera
  4. Det där med att hälsa har väldigt stor betydelse, för mig i alla fall. Jag har lite svårt att förstå vari klassfrågan ligger här - vore intressant om Deus ex machina ville utveckla det?

    Alltså, jag fattar att det kan ligga en klassaspekt i hur man hälsar. Men i huruvida man hälsar? (Och nu inberäknar jag ett hej, ett leende, en nick i att hälsa på). Att hälsa på någon är att vänligt se den människan som en individ. Är inte det önskvärt för de allra flesta av oss, med undantag kanske för personer med direkt social fobi och inbrottstjuvar tagna på bar gärning?

    SvaraRadera
  5. Jag instämmer i annannans fråga :-)

    Marie, jag ser stora poänger i det du skriver om, men inte i just det här sammanhanget, faktiskt. Att ignorera en person så som hon faktiskt gjorde mot mig, hon hälsade ju på alla andra, det har jag svårt att hitta på en bra ursäkt för, faktiskt. Annat än att hon känner sig hotad av just mig. (Vilket hon från min sida inte är.)

    Visst finns det olika normer i olika miljöer för just hälsande. Men det allra mest grundläggande, att uppmärksamma en persons existens, det tycker inte jag går att bortförklara eller ursäkta.

    Fnissar för övrigt åt termen asocial pratsamhet. Det är precis vad min grannfru excellerar i och vad jag hemföll åt häromkvällen. En aldrig sinande svada, utan uppriktigt intresse för motparten, bara ägnad åt att positionera prataren.

    SvaraRadera
  6. Oj, nu tillkom en fråga från annannan, jag instämmer i den också!

    SvaraRadera
  7. Och gud så irriterande att jag använde ordet faktiskt i tre meningar efter varann. Vådan av att bli så engagerad att man inte läser igenom det man skriver. Over and out.

    SvaraRadera
  8. Njae, klassperspektivet tänker jag kanske mer handlar om hur man hälsar än att man hälsar. Fast i den ganska kärva undersektion av arbetarklassen jag kommer ifrån går man inte per automatik omkring och hälsar på alla i en grupp med okända människor, inte i ett socialt sammanhang. Arbetsplatser lyder förstås under sina egna koder.
    Mitt resonemang var nog mer generellt. Den där kvinnans icke-hälsande kan säkert ha varit ett sätt att utöva mikromakt (se den ovan nämnda boktiteln).

    SvaraRadera
  9. Jag tror ändå inte att det är osäkerhet som ligger bakom. Har flera gånger stött på den här sortens beteende, mest i jobbsammanhang och tolkar det just som maktutövande. "Här kommer JAG! Du betyder ingenting för mig, jag behöver inte ens se dig, ännu mindre hälsa på dig, jag har viktigare saker för mig och viktigare personer att hälsa på"...
    Och om man till äventyrs hälsar så finns det aldrig tid för minsta small talk, för man har sååå bråttom och "måste rusa". Det är alltså ett sätt att visa sin makt genom att inte se och inte notera andra.
    hälsningar Elvira.

    SvaraRadera
  10. Helga, får vi lov att diskutera vidare här? Eller snarare, avbryt om du vill!

    Jag har förstått av olika bloggdiskussioner att det kallas maktspel att bete sig på det ovan nämnda viset. Men jag har väldigt blandade känslor inför den benämningen, för jag vet hur jag själv många gånger har betett mig på ett sätt som kan se ut just så. Och den enda känsla jag själv varit medveten om var min osäkerhet och brist på vettigare sätt att bete mig.

    Nu är det väl kanske så att i varje maktdemonstrerande person sitter det en liten rädd en inuti. Så kanske talar vi om samma sak.

    SvaraRadera
  11. Diskussion med respektfullt tonfall välkomnas alltid på denna blogg! Och jag har inget att invända mot tonen i denna tråd.

    Visst är det ett maktspel, det håller jag med om. Men jag är nog böjd att tro att det ligger någon sorts känsla av osäkerhet eller otrygghet bakom. Trygga och ohotade personer har sällan behov av att demonstrera sin makt, är min erfarenhet.

    Fast å andra sidan, för att motsäga mig själv, så har jag flera gånger sett nära familjemedlemmar (pappa och släktingar till honom) dundra på och göra liknande tabbar. Inte bara av osäkerhet utan också ren tankspriddhet, och kanske ett visst mått av obetänksamhet.

    SvaraRadera