(Som vanligt häpnar jag över hur folk resonerar. Låt vara att alla inte kan ta en semester som omfattar både juli och augusti, men varför trängas in absurdum ena veckan när man får rum att bre ut sig och andas nästa? I vårt förra liv började vi ofta vår semester i augusti.)
Kvällarna är mörkare, gräset ännu gulare, grönskan mattare.
Jag minns det starkt från förra året, och från många andra år, ändå är jag förvånad och lite motsträvig. Försöker prata förstånd med mig själv. Än är inte sommaren slut. Ännu några dagar återstår på ön, därefter ska vi till Göteborg och Liseberg och farmor och mormor. Och jag vet ju att det blir skönt att komma hem.
Vemodet har förstås att göra med min nya identitet som badjävel. En som är på ön bara på sommaren. Förr, i det förra livet, då vi bodde närmare och då vi samägde med många släktingar, då makade O och jag alltid på oss. Vi var på Sommarön i maj, juni, augusti, september.
Inte längre. Nu är vi här under några intensiva, ljuvliga och ansträngande veckor. Sedan dröjer det ett år till nästa gång. Som när jag var barn, inte som när jag var ung vuxen.
(Och jag inser också att vemodet verkligen slog till när svågern åkte hem igår. Svågern som kom ensam, dagen efter att syster åkte hem, som lekte intensivt med barnen så som vi aldrig orkar göra, tog med dem på fisketur, skrev rara lappar åt Q, undertecknade med "morbror". Aj mitt hjärta.)
Igenkänning där. Så här några år efter att vi inte längre har huset i Skåne kan jag sätta ord på känslan av att jag där lekte att jag bodde i Skåne. Och att det var en extra smärta i att ta avsked av den leken när semestern gick mot sitt slut. Iår hemestrar vi och det har varit enastående skönt och avslappnande. Förstås också för att vi har havet här också!
SvaraRadera