Om detta måste jag också berätta

Fredagkvällen börjar gemytligt. O grillar, frågar om jag ska dricka något till middagen. Jag avböjer, har sovit dåligt många nätter nu. Han tar en snaps och en öl till sillen, och sedan ännu en öl, vid grillen. Vi sitter i varsin trädgårdsstol och pratar, och det är trevligt, förutom att jag tydligt hör hur hans berusning ökar. Hans tonfall blir mullrigt, han blir lite för pratsam. Jag blir arg. Före semestern pratade vi allvar, han lovade att skärpa sig. På midsommar blev det för mycket, det var dumt, han tänkte sig inte för.

Men nu då? Nä, bara en snaps och två öl. Kycklingen blir klar, vi äter middag, han dricker inte mer. Men jag blänger och lyssnar till varje stavelse, varje skiftning.

Efter maten erbjuder sig O att spela Monopol med barnen, de blir förstås jätteglada. Det var länge sedan han gjorde något sådant. Jag diskar, idyllen borde vara total.

Men jag lyssnar och hör och vet vad jag hör och blir allt argare. En snaps och två öl, det kan han försöka slå i någon annan. Tror han jag är född igår, försöka lura mig av alla människor. Jag som sedan tidig ålder tränat upp en osviklig radar. Jag slamrar med disken, det är ett under att inget går sönder. Plötsligt minns jag att jag sett en flaska vin i kylen tidigare under dagen, eller var det igår? Jag räknar de tomma ölflaskorna men blir inte klokare.

När spelet är slut vill barnen ut, till min lättnad. Jag är så arg, så arg. Jag tror dig inte, det stämmer inte. När jag frågar om vinet svarar han först något obegripligt undanglidande. Men så suckar han. Ja, jag drack för mycket ikväll. Jag drack vinet medan jag förberedde maten.

Tack! Äntligen medger du. Hur jävla dum tror du att jag är? Och. Jag kommer att lämna dig. Vi är inte där ännu, och det blir inte lätt, men jag kommer att lämna dig om du fortsätter såhär. Allt det du gör, renoveringar, ombyggnader, goda middagar, inget av det är värt ett skit om du inte sköter spriten.

Mer blir inte sagt, men det räcker. O sätter sig ute och läser, jag nappar åt mig en hushållsrulle, stänger in mig i sovrummet, drar ner rullgardinen och gråter krampaktigt. Mellan snyftningarna messar jag min syster. Hela tiden hör jag kusins röst ute på gårdsplanen.

Jag hämtar in ungarna, gör dem i ordning, läser Bullerbyboken för dem. Jag sitter på deras sängkant tills de somnat, och gråter tyst.

O sitter i en fåtölj när jag kommer ut, han verkar söka min blick, vill kanske veta hur arg jag är. Jag brukar vara den som vill prata, men inte nu. I helvete heller. Jag tar en halv sömntablett och lägger mig, somnar barmhärtigt nog snabbt och sover djupt hela natten.

Efter frukost kör jag ut pojkarna för att leka. Q knotar först men accepterar min förklaring: pappa och jag har bråkat. Vi måste bli sams.

O sitter vid matbordet och jag sätter mig mittemot. Förlåt för igår. Vad vill du att jag ska göra för att visa att jag älskar dig och vill vara med dig?

Det vet jag att du gör, svarar jag. Men jag litar inte längre på att du kan hålla ditt alkoholintag på en vettig nivå. Jag tror inte du kan reda ut det här själv. Jag vill att du söker hjälp. Antingen ensam eller så går vi tillsammans, du får bestämma.

Men det räcker nu. Vi har pratat om detta så många gånger, och du lovar att du ska bättra dig. Ofta blir det lite bättre, ett tag. Men jag vill inte mer nu. Jag stod och tänkte över disken igår, att jag var säker på att du ljög. Jag tänkte på alla sätt jag skulle kunna kolla dig. Titta på korträkningar, kontoutdrag. Räkna flaskor. Jag har aldrig gjort sånt. Det ska du inte behöva, säger O allvarligt.

Vi pratar också om hans humör. Du är glad bara när du druckit, säger jag. Du beter dig som om livet med oss är outhärdligt. Jo, han vet. Han tycker att barnen är krävande, bråkiga och skrikiga. De ska bara ha och ha, vad man än gör blir det skrik. Men han har försökt vara tålmodigare sedan jag grälade förra veckan, det har jag faktiskt märkt.

Men jag tycker också att de är jobbiga, jag blir också trött. Men jag hittar strategier, jag läser böcker, jag funderar och analyserar. Han har så höga krav på alla, särskilt Q, men allra högst på sig själv.

Han lovar att ta kontakt med vården när vi kommer hem. Nej, på måndag säger jag. Okej, på måndag.

Sedan gör jag lunch, korv och stekt potatis som vi tar med till bryggan. Maten smakar mycket bättre efter ett bad.

Det känns bra och utrett mellan oss, ändå är jag allt annat än glad. Augustivemodet trycker ihop mig. Vill åka hem direkt, orkar inte ens försöka göra de sista dagarna fina.

Men så ber O om min hjälp, och tillsammans klyver vi ved och lassar in i ladan. Någon kamin har vi inte ännu, men vi har björkved för åratal framöver. Jag klyver ved och njuter av att höja yxan över huvudet, spänna mage och rygg och ben och drämma i med alla krafter. Triumfen när vedträt flyger isär!

Under tiden pratar vi och spekulerar om att bygga glasveranda och trädäck, och sätta in kamin förstås.

Sedan tar vi båten ut i bukten och sätter krabbgarn. Jag kör, O står i fören och sätter på bete och lägger i garnet. Får vi krabbor fryser vi dem och tar med till svärmor.

Båten beter sig som jag vill, det känns mycket bättre än förra gången. Jag hamnar snett när jag ska lägga till men förstår själv vad som blev fel. Jag känner mig inte fullkomligt trygg ännu, men jag har gjort framsteg.

Resten av dagen blir bra. Resten av... resten, hur det blir, det får vi se.