Det andra som gnager mig efter årets övistelse är kusinrelationen. Den går framåt. Eller möjligen fram och tillbaka. Runt, runt?
Förra året formulerade jag det som legat och skavt ett tag, att kusin och jag tävlar om att försöka bräcka varandra på snart sagt alla områden. Det tog mig ett bra tag att sätta fingret på att det var så det förhöll sig, och jag hoppas att detta är ett tecken på att mina andra relationer inte präglas av konkurrens på samma sätt.
I år har jag fått nya insikter, som jag tror är bra för mig.
Det är inte bara konkurrens det handlar om, utan något ännu djupare och sorgligare. Faktiskt så var det min mamma som hjälpte mig att se. Hon kom på besök under några dagar, och vi hade några riktigt bra och läkande samtal, inte om oss, utan om kusin. Mamma är fascinerande nog mycket känslig, empatisk och intuitiv när det gäller andras känsloliv, men tämligen blind för sitt eget.
Jag berättade att umgänget med kusin är prövande. Vad jag än säger så snärtar hon till med en replik som väl är tänkt som fyndig men som oftast inte är det (eller så har jag ingen humor, nu är det konstaterat).
- Har du badat, frågar hennes make vänligt när han ser mitt blöta nykammade hår.
- Eller kör du Stureplansbackslick, skrattar kusin.
O:s Hawaiiskjorta (som faktiskt är en alldeles äkta dylik, inköpt på Hawaii av pappa, och ganska snygg, i gröna och gula toner) blev föremål för mycket drift. Hö, hö. Hö, hö. Jag skrattade artigt med, tills jag insåg vad fan människan säger. Hade hon tyckte det var roligt om jag drev med henne för hennes generöst urringade solklänning? Troligen inte. Det skulle för övrigt inte falla mig in, om jag har negativa åsikter om folks klädsel håller jag dem för mig själv. (Ett undantag från denna regel utgörs av min fader stråtrövaren.)
När jag kommer hem från en loppis och är förtjust över mina fynd, en vacker trasmatta och ett par Cars-skor till Y (som blinkar när han hoppar, bara tjugo kronor!), vill kusin inte se vare sig fynden eller min glädje. Visa inte skorna för min dotter, då blir hon avundsjuk, svarar hon bara. Jag känner mig tilltryckt och får först dåligt samvete, verkade jag skrytsam?
Och så vidare, och så vidare. Inga märkvärdigheter, tvärtom verkar min irritation småaktig när jag skriver ner det.
(Fast ibland är hon direkt klumpig. När O ivrigt berättar för hennes man om duschkabinen han har spanat in på byggvaruhuset, dit han planerar en expedition med hyrt släp följande dag, vänder kusin sig till mig med ett sarkastiskt tonfall: Blir du extra kär i honom nu?
Då fann jag mig, och svarade iskallt: Hurså, blir du? Hon fortsatte att ironisera - han verkar gå igång på att köpa nya prylar. Nej, svarade jag, han går igång på att ordna saker för oss så att det ska blir bra.
Kanske var jag också lite väl vass när hon förklarade att ett av de äldre barnen i grannskapet tyckte att det var sååå spännande med små barn adopterade från Korea. Sån tur för honom då att vi råkar ha just två sådana, svarade jag syrligt. Pojken ifråga hörde inte denna replikväxling, och jag svarade vänligt på hans frågor. Det var inte hans intresse som störde mig, utan kusins beskäftiga attityd. Mina barn är inga jävla museiföremål.)
(När jag tänker efter inser jag att kusin inte någonsin sagt ett enda uppskattande ord till mig om någonting. Varken om enklare saker som Y:s nya skor eller att vi fiskat krabbor till gemensamma skaldjursmiddagar. Hon säger fantamig inte ens tack när hon lånar socker. Jag lånar friskt av henne också, det är inte det, men jag tackar! Det allra största emellan oss, det att det faktiskt är mina val och beslut som möjliggjort hennes största dröm, att få överta det stora huset på Sommarön, har hon aldrig berört. Mer än med en enda replik för ett par år sedan: Äntligen tar du ditt förnuft till fånga.)
(Inom parenteserna ryms mina känslor, de rör sig i mitt innersta fast jag försöker betvinga dem. Jag är tydligen arg på kusin, fortfarande.)
Det är ett pingpongspel, hela tiden. Inget av det jag säger landar på riktigt, utan skruvas tillbaka och studsar. Det blir inga samtal av det, inget djupare. Bara studs, studs, fram och tillbaka.
Mamma bekräftade mina iakttagelser, och sa det självklara: det handlar om kontroll. Genom att snärta till och få sista ordet behåller kusin kontrollen och avståndet. Mamma påpekade ytterligare en självklarhet: bakom detta är kusin förmodligen mycket ensam.
Ja jävlar. Jag orkar då inte söka något hos henne. Något närmare umgänge på de här villkoren är totalt ointressant för mig. Och med den insikten kände jag mig plötsligt befriad. Nu vet jag hur jag ska göra, hur jag ska hantera. Förra året kämpade jag utan att veta riktigt för vad. För att vinna? För att nå kusin? Nu lägger jag ner.
Så det gjorde jag. Vad skönt det var.
Nästa år kanske jag kan förmå mig att känna starkare empati för henne. Rationellt begriper jag att jag egentligen borde tycka ganska synd om henne. Hon är osams med sin mamma och sin syster och verkar inte dra särskilt jämnt med sin svärmor. Hon prisar det otvungna umgänget på Sommarön samtidigt som hon baktalar flera av grannarna. All kommunikation med resten av släkten, de andra som äger Sommarön, har fått skötas av O och mig eftersom hon kommit på kant med flera av dem.
Nästa år, kanske. Runt, runt, upp till en ny nivå.
Din mamma har rätt. Kontroll. Och antagligen ensamhet, osäkerhet och avundsjuka, som tar sig uttryck i elakhet. Jag tror inte att du kan göra så mycket åt det, bara hålla en viss distans och strunta i människan så mycket det bara går. Har liknande erfarenheter från den tid vi delade sommarställe med min numera saligen avlidna svärmor, som hade samma tendenser som din kusin. Kram från Elvira
SvaraRaderaJag tycker inte alls att du låter småaktig i din irritation, snarare sund. Det är helt rimligt att bli irriterad på någon som hels tiden går och småskvätter lite gift här och där, för det är det hon gör i sin brist på självinsikt.
SvaraRaderaDet går nämligen utmärkt att vara avundsjuk OCH generös samtidigt. Tänk om kusinen när du kom med dina loppisfynd sagt "Oj vad avundsjuk jag blir, jag önskar att jag hade hittat så fina skor till dottern." Eller när O är entusiastisk om fix hade sagt "Jag blir helt avundsjuk, jag önskar att vi också hade en del av den där entusiasmen inför det som behöver fixas." Båda de uttalandena hade varit lika sanna som de syrliga antagligen, men skillnaden är att då hade hon behövt erkänna sin avundsjuka på dig. För det är det det låter som, i mina öron.
Jag tänker på din mamma. Jag undrar om hon egentligen saknar insikt om sig själv. Innerst inne kanske hon mycket väl har genomskådat sig, men håller det ifrån sig för det blir för smärtsamt för henne att ta till sig?
SvaraRaderaJag känner igen detta, bland annat från min egen mamma även om hon faktiskt har bättrat sig lite på senare år.
SvaraRaderaTill viss del tror jag att det är en ovana, det hoppar ut saker för att man är van att säga dem. I grund och botten handlar det om att av någon anledning distansera sig, att inte visa vad man känner och att inte släppa någon inpå livet. För hu vad hemskt att släppa någon inpå livet och sedan visar det sig att man inte duger. Bättre att hålla alla på avstånd genom att vara lite rapp i käften. Och det har ju förresten redan visat sig att ingen tycker om mig, alla blir ju alltid irriterade när jag öppnar munnen... En ond cirkel, skulle jag tro, därför att ju mer irriterade folk blir av hennes syrliga kommentarer, desto större behov känner hon av att distansera sig.
Det är en lättnad att se, som du har gjort nu, att orsaken till de vassa replikerna inte ligger hos dig. De ligger hos din kusin och du har ingenting med dem att göra.
Med den insikten kan du komma långt.
SvaraRaderaOch det du beskriver har både ett och annat gemensamt med hur min farbror och min pappa interagerar. Tack för att du visade mig på det.
Jag känner igen det från mig själv - och andra - i ungdomen. Det Maja skriver stämmer nog bra.
SvaraRaderaJag kom delvis till insikt om hur jag betedde mig genom en kompis som var snäppet värre. Han blev uppriktigt förvånad när jag blev ledsen och arg på riktigt för något han sagt en gång. Trots att han kunde analysera sådant andra sa till honom i dagar trodde han inte att hans egna ord "tog". Han högg först för att själv slippa bli huggen, även om den andra viftade med världens största vita flagga.
Ett ganska gott självförtroende men obefintlig självkänsla sätter jag mina pengar på att kusinen lider av. Och kanske narcissism. Det enda du kan göra är nog att berätta att du faktiskt blir ledsen. Om du orkar.
Låg självkänsla och en önskan om att bli omtyckt och accepterad, att slippa vassa kommentarer och att kanske mest se sina egna försök och inte den andras - det är vad jag läser in i din text. Jag tycker det låter som om ni har en mycket ansträngd relation där det faktiskt yppas rena otrevligheter och jag tror att antingen ett öppet samtal om detta, med ömsesidiga försök att genuint lösa knutarna, eller en distans under kort eller lång tid, är framkomliga vägar. Kan ni vistas på sommarön under olika perioder nästa sommar, så att ni inte konfronteras alls? Är det möjligt att föreslå en sådan överenskommelse utan att detta i sig blir en konfrontation som öppnar fördämningarna till en öppen/öppnare konflikt? Önskar er lycka till med er relation, som nu någonstans finns kvar även i framtiden eftersom ni är släkt och delar sommarställe. /al
SvaraRaderaJag blir nyfiken när jag läser hur du gör för att lägga ner? När jag har varit i liknande situationer har jag inte klarat det... Speciellt inte om jag känt att människan i fråga är "elak"...
SvaraRaderaUsch, fan man blir ju förbannad bara av att läsa om henne. De där "ironiska" fega nålsticken som går att skämta bort eller sarkasmera bort är äckliga. Hon låter sjukligt bitter och passar nog på att få utlopp på första bästa så ofta hon kan. Sorgligt och obehagligt. Tills hon kan se sig själv på något sätt så är det nog bara att hålla sig undan. Hon infekterar din glädje och energi med flit.
SvaraRaderaTack för ert fina gensvar! Precis som Suz skriver så går det ju faktiskt att vara avundsjuk och generös samtidigt. Men avundsjuka är en laddad känsla som inte alla vill erkänna att de har.
SvaraRaderaMaja, jag gissade att du skulle känna igen dig och jag tror att du har rätt i att det delvis beror på ovana och jargong. Lite grann har vi haft den jargongen i min uppväxtfamilj, att vara slagfärdig premieras.
Tyvärr tror jag inte riktigt på någon av lösningarna samtal alt minimera kontakten. Ett samtal just nu är uteslutet av flera skäl. Dels orkar jag inte, dels är jag lite rädd för den Pandoras ask som eventuellt öppnas då. Det är heller inte bara mot mig som kusin är sarkastisk. Hon är än värre mot min man, men han bryr sig verkligen inte, han är snarast road. Men jag har också hört henne bita ifrån mot andra, så jag tror att det delvis är en ovana hon har. Sedan märks det stor skillnad på hennes stressnivå. När hon hade folk på besök var hon helt uppe i spinn och kommentarerna haglade. När hon var ensam med barnen gick det NÄSTAN att föra ett vettigt samtal.
Minimera kontakten, på sätt och vis är det det jag gör. Jag söker inte längre hennes sällskap, jag undviker det till och med, men försöker att göra det diskret. Jag besvarar inte kommentarerna alls, låtsas bara som det regnar. Det var mitt sätt att lägga ner, tror jag. Det och bara att få insikten att det primärt inte handlar om mig utan kusin själv.
Däremot kommer vi att behöva vara på ön samtidigt, det är omöjligt att undvika. Men i och med dessa mina insikter är jag inte så orolig faktiskt. Det kommer att gå bättre och bättre, tror jag.