Semestern avslutades med en helg på Kolmården, i sällskap med två andra familjer, samma gäng som vi besökte Legoland med för två år sedan.
På lördagkvällen slog det mig. Vi satt vid middagsbordet och hade just enats om vilket vin vi skulle beställa. Som vanligt en snabb process, några är intresserade och tar gärna ansvaret för att välja, andra är nöjda med att överlåta valet. Inget gnissel, inget tjafs. Ingen som behöver hävda sig, glänsa, briljera. Ingen snärtar till. Alla är vänliga och prestigelösa, snälla och intresserade av varandras välbefinnande och åsikter.
Så hade hela dagen förflutit. Sällskapet på elva personer, sex vuxna och fem barn, hade navigerat sig genom djurparken och dess aktiviteter utan en enda konflikt, knappt ens meningskiljaktighet. Alla höll ett öga på den unge som var närmast, barnen själva höll ett extra öga på Y som var yngst.
Det är så skönt med en sådan gemenskap. Vilsamt.
På fredagkvällen hade vi ännu inte anslutit till våra vänner, vi bodde på en bed & breakfast nära Kolmården och hade promenerat till närmaste restaurang där vi åt middag på en veranda med sjöutsikt. Det hade varit underbart om det inte varit för Y. Han gjorde allt han kunde för att driva oss och då särskilt sin far till vansinne. Han sparkades, stångades, krälade runt på stolen, välte glas, gjorde kort sagt allt utom att sitta och äta. Vid tillsägelse stack han fingrarna i öronen och gapskrattade - jag har väl nämnt att Y har en klar talang för retsamhet?
Till sist gav vi upp och släppte med en lättnadens suck iväg dem att leka på gräsplätten bredvid verandan. Där jagade de varann under ystra tjut. Vi hukade och sneglade skuldmedvetet på paret vid bordet bredvid, tiotalet äldre än oss. Men de såg nästan oavvänt på barnen och skrattade ofta. Så vände sig mannen till oss: Tänk om man hade hälften av den energin! Vilka fina pojkar ni har!
Med en sådan fredag- och lördagkväll i färskt minne känns regnig måndag på jobbet riktigt uthärdlig.
På lördagkvällen slog det mig. Vi satt vid middagsbordet och hade just enats om vilket vin vi skulle beställa. Som vanligt en snabb process, några är intresserade och tar gärna ansvaret för att välja, andra är nöjda med att överlåta valet. Inget gnissel, inget tjafs. Ingen som behöver hävda sig, glänsa, briljera. Ingen snärtar till. Alla är vänliga och prestigelösa, snälla och intresserade av varandras välbefinnande och åsikter.
Så hade hela dagen förflutit. Sällskapet på elva personer, sex vuxna och fem barn, hade navigerat sig genom djurparken och dess aktiviteter utan en enda konflikt, knappt ens meningskiljaktighet. Alla höll ett öga på den unge som var närmast, barnen själva höll ett extra öga på Y som var yngst.
Det är så skönt med en sådan gemenskap. Vilsamt.
På fredagkvällen hade vi ännu inte anslutit till våra vänner, vi bodde på en bed & breakfast nära Kolmården och hade promenerat till närmaste restaurang där vi åt middag på en veranda med sjöutsikt. Det hade varit underbart om det inte varit för Y. Han gjorde allt han kunde för att driva oss och då särskilt sin far till vansinne. Han sparkades, stångades, krälade runt på stolen, välte glas, gjorde kort sagt allt utom att sitta och äta. Vid tillsägelse stack han fingrarna i öronen och gapskrattade - jag har väl nämnt att Y har en klar talang för retsamhet?
Till sist gav vi upp och släppte med en lättnadens suck iväg dem att leka på gräsplätten bredvid verandan. Där jagade de varann under ystra tjut. Vi hukade och sneglade skuldmedvetet på paret vid bordet bredvid, tiotalet äldre än oss. Men de såg nästan oavvänt på barnen och skrattade ofta. Så vände sig mannen till oss: Tänk om man hade hälften av den energin! Vilka fina pojkar ni har!
Med en sådan fredag- och lördagkväll i färskt minne känns regnig måndag på jobbet riktigt uthärdlig.
Låter härligt och välgörande. Jag har lite liknande problem med en släkting som du har med din kusin. I mitt fall är det inte lika uppenbart och övertydligt och därför undrar jag, lite min vana trogen, om det inte är mig det är fel på att jag blir så provocerad. Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan bortse ifrån släktingens beteende och koncentrera mig på andra sidor hos hen, och oroar mig för att av misstag själv gå in i jargongen där vi försöker bräcka varandra. Min lösning är att hålla umgänget till ett civiliserat minimum eftersom det gör mig till en person jag inte vill vara. Vi har inga gemensamma ställen så det går oftast ganska bra. Men också de gånger vi lyckas hålla umgänget på en trevlig nivå gör det mig trött - rädslan för det som ofta blir verklighet och ansträngningen för att undvika sådana situationer gör att umgänget kostar mer än det smakar. Puh.
SvaraRaderaPrecis så har jag tänkt också, att det måste vara mig det är fel på. Och så har jag levt kvar i de gamla mönstren, där kusin är den sociala och glada, och jag den blyga. Först nu inser jag att vi dels utvecklats och ändrats sedan tonåren, dels att de strategier som funkar bland tonåringar inte gör det bland vuxna. Det var en stor aha-upplevelse för mig att inse att andra kanske också stör sig på kusin. Vilket de gör, det vet jag ju om jag tänker efter, större delen av släkten gillar henne inte.
SvaraRaderaOch precis, igen. Detta gör mig till en person jag inte vill vara. En ytlig, självupptagen, raljant, oäkta person. Usch.