Att resa från Sommarön

Det är kolsvart och varm augustikväll i den lummiga förorten. Klockan är snart halv tolv, jag sitter vid vårt köksbord med ett glas vin. Från pojkarnas rum hörs ett dämpat mummel, Q läser högt för Y. De är ystra och uppspelta och lyckliga över att vara hemma, vilket vi varit i en dryg timme. De har sovit i bilen, det är varmt, de är glada. Inte en chans att de somnar än på en stund.

I fyra veckor har vi varit borta, i fyra veckor har vi varit på Sommarön. Jag undrar om jag någonsin varit där så länge, möjligen någon gång i min barndom.

Två saker tänker jag på, som jag behöver formulera innan jag kan stuva undan dem till nästa år.

Det första är att resa från Sommarön fortfarande är starkt laddat för mig. De sista dagarna var jag obestämt ledsen, fast jag med förnuftet försökte intala mig att det mest skulle bli skönt att komma hem.

Timmen innan vi reste gick jag några vändor upp på tunet ovanför huset ("russet" som farmor sa), där man ser havet. Den vackraste utsikt jag vet, över karga bulliga öar som sover som fridsamma urtidsdjur i det ständigt skiftande havet. Honungsgräset vajade, det är aldrig stilla. Några korpar kretsade över berget. Gulmåran var borta, utblommad, liksom rallarrosen. Istället lyste gula fibblor överallt, solgula, äggulsgula, precis den färg jag vill ha som accentfärg i köket för att balansera det blåa i resten av huset.

Jag tänkte på farfar. Han blev sjuk i januari i sitt åttiofjärde år. Han opererades en gång, hyfsad prognos, sedan ännu en gång ett par månader senare, då man såg att inget fanns att göra. Så många sådana operationer som jag gjort, konstaterade han sakligt. Smärtlindringen skötte han själv, han vårdades hemma i det längsta. Han förberedde sig, skrev långa listor om hur man skulle sköta Sommarön. Han talade med sin äldste son, min pappa, om sin oro att Sommarön skulle orsaka bråk mellan arvingarna. Det blev nu aldrig så farligt med det, men farfars farhågor var inte alldeles ogrundade. Jag undrar om han alls såg sin och farmors egen del i detta. De älskade Sommarön och styrde där med järnhand. Inget av deras barn tilläts bestämma något, de förblev barn i husen.

Sommarön måste alltså dominerat hans tankar under hans sista tid, men resa dit ville han inte. Mina kusiner erbjöd sig att hjälpa honom ut för ett sista besök, men han sa bestämt nej. I augusti dog han, med farmors hand i sin. Hon slumrade och vaknade inte till när han dog, så det bör ha varit fridfullt.

Dikten till dödsannonsen valde han själv, Pär Lagerkvist om att gå den mjuka stigen genom skymningsgräset. Jag tänker mig alltid att det är stigen ner till båten, den är fuktig och grön och sluttar neråt och gräset står midjehögt på ömse sidor. (Ja, ännu ett kapitel i Helgas serie om familjens dödsannonsdikter.)

Varje gång jag lämnar Sommarön känns det som om det vore sista gången. Stänger jag paradisets port nu? När jag var barn var det så långt till nästa sommar, omöjligt att fatta eller överblicka. En höst, vinter och vår är nästan som ett helt liv när man är åtta år. Vid denna tid var avskeden extra svåra, i augusti reste jag hem till USA till mamma och skildes från pappa som bodde kvar i Sverige.

De senaste åren har hotet varit påtagligt. Och nu, fast vi är så nära nu, det är i princip klart, ännu ett papper saknar underskrifter och färdas med post mellan släktingarna, något lite mera tid är det enda som saknas, ändå, ändå slår det stora vemodet till.

Säkert är det eko både från barndomen och från de senaste åren. För min kusin symboliserar Sommarön allt som är fint och bra, hennes barndom var odiskutabelt dystrare än min, med vistelserna på ön som andningshål. Hon slåss med näbbar och klor för att allt ska vara perfekt, den perfekta barndomen, den perfekta semestern, det perfekta livet.

Men också tror jag att jag med tilltagande ålder nog får vänja mig vid att förgängligheten gör sig påmind ibland. Döden andas mig i nacken, jag ryser till. Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden, ska Astrid Lindgren ha sagt. Sommarön ger mig tillfälle att öva på det, jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att man där lever nära naturen och elementen, åskblå himlar och solgula fibblor, då blir både döden och livet påtagliga.

Jag kan förstå farfar. Bättre att inte veta vid avskedet, att just detta skulle bli det sista.

(Det här var en tanke. Den andra sparar jag till en annan dag.)