Att hantera sig

Jag har frågat förr: hur gammal ska man bli innan man kan konsten att hantera sig själv?

En fingervisning kanske jag får om jag lyssnar färdigt på detta program, varav jag bara hann höra ett brottstycke när jag körde hem från lunchträningen.

Lunchträning, ja. Också ett sätt att hantera mig. Just nu får lunchpromenaderna stryka på foten några dagar i veckan till förmån för träning. När vädret och föret återigen är sådant att jag blir lika glad av att promenera som av att träna, kanske jag tänker om.

Jag skriver detta i rasande fart, inte som förr då det kunde ta en hel dag att författa ett inlägg, något jag gjorde på lediga stunder (de jag till skillnad från fröken Janton alltid hade) och med skuldmedveten attityd. Nu knattrar jag hastigt ner tankarna strax innan jag ska stänga av datorn och åka hem, utan tillstymmelse av dåligt samvete. För idag och igår och dagen innan har jag verkligen gjort nytta.

Och så mycket bättre jag mår. Apropå självhanteringen.

Helgen som gick blev bra, förresten. Mammabesök, nioårsdag, sjuttioårskalas, barnkalas, allt förlöpte väl. Mina känslor av ynklighet och övergivenhet är nu som bortblåsta.

Vad var det som hjälpte? (Apropå att hantera sig.) Att skriva om det och att läsa era kommentarer, särskilt från de som kände igen sig. Min systers självklara erbjudande att passa barnen.

Men också det faktum att O och jag kunde samtala helt kort och fredligt om svärmor. Under fredagen kom det nämligen rapporter som tydde på att hennes beslut att avboka besöket hos oss och istället resa till svågern med familj var något förhastat. Deras behov var inte fullt så akuta som det först verkat, och konsekvenserna för oss hade möjligen inte framgått helt.

O gick inte alls i försvarsställning utan höll med om att bilden var oklar och att han ska fråga sin mamma om detta vid tillfälle. Det och det ovan nämnda räckte för att jag skulle kunna lägga det bakom mig.

Jag vet att jag triggar på sånt här och känner mig undanskuffad och oviktig. Till omgivningens förvåning och i viss mån min egen, jag som klarar mig så bra och verkar så kapabel. Nästa gång känslorna väcks kommer jag att ha ännu lite bättre reda på dem, vara ännu lite mer tillåtande och generös mot mig själv, vara ännu lite bättre på att söka stöd där jag vet att det finns.

Men om jag får säga det själv så hanterade jag mig riktigt bra.