Stök i klassrummet

The teacher was puzzling everyone in school. From the first day, of course, the boys had been trying to find out how far they could go in naughtiness before she made them behave themselves, and no one could understand why she did not show them. At first they fidgeted and then they began making little noises with their books and slates. The teacher paid no attention until the noise was disturbing. Then she did not speak sharply to the noisiest boy, but smiled at them all and politely asked them to be quieter.

"I know you do not realize that you are disturbing others," she said.

They did not know what to make of this. When she turned to the blackboard, the noise would grow loud again. The boys even began to whisper. Every day the teacher asked everyone, several times, to be just a little quieter, please. This was not fair to those who were making no noise at all. Soon all the boys were whispering, nudging each other, and sometimes slyly scuffling in their seats. Some of the little girls wrote notes to each other on their slates.

Still the teacher did not punish anyone. One afternoon she rapped on her desk to call the whole school to attention, and talked to them about how good she was sure they all meant to be. She said she did not believe in punishing children. She meant to rule them by love, not fear. She liked them all and she was sure that they liked her. Even the big girls were embarrassed by her way of talking.

"Birds in their little nests agree," she said, smiling, and X and Y almost squirmed from embarrassment. Besides, that showed that she knew nothing at all about birds.

----------

The school was so noisy that it was not really school any more. When the teacher rang the bell, all the pupils joyfully trooped in to annoy her. She could not watch every one of them at once, she could hardly ever catch anyone. They banged their slates and their books, they threw paper wads and spitballs, they whistled between their teeth and scampered in the aisles. They were all together against the teacher, they delighted in harassing and baffling and hounding her and jeering.

Citatquiz, för den som är hugad. Jag är säker på att flera av mina läsare spikar detta direkt.

Denna skildring av hur en ambitiös lärare misslyckas i sin gärning utspelar sig i en tid som ligger mer än hundra år tillbaka. De psykologiska mekanismerna är måhända desamma idag. Barn och ungdomar testar gränser. När en person som förväntas visa auktoritet, inte gör det, flyttas gränserna. När en person pressas för hårt, som läraren i citatet, gör hen felbedömningar, utdelar kollektiva straff, utser syndabockar på felaktig grund.

Läraren ifråga efterträds så småningom av en kollega, som är quiet but firm, a good disciplinarian. Och därmed är klassens ordningsproblem som bortblåsta.

Författaren återkommer till samma tema i sina andra böcker. Hur vissa elever utmanar lärarens auktoritet och vägrar acceptera ordningsreglerna. Lösningen är alltid att läraren utövar starkare auktoritet, talar ett maktspråk, i ett fall våldsamt sådant, som eleverna till sist tvingas underkasta sig. I vissa fall lämnar dessa elever skolan, eftersom deras motiv för att vara där inte varit kunskaps- och utbildningstörst.

Här slutar förstås likheterna med dagens skola. Att utöva starkare auktoritet är inte ett verktyg som nutida lärare kan ta till. Inte heller att lösa problemet genom att helt sonika utestänga de elever som inte sköter sig.

Den senaste veckan har jag fått mig historier till livs som tyder på att Q:s fröken är nära nog lika pressad som den stackars läraren i citatet ovan. Hon gör och säger saker mot och till barnen som inte är acceptabla, och skolledningen har reagerat. Vi får se vad som händer.

Jag är djupt fundersam och än mer skeptisk till de traditionalister som hävdar att det minsann var ordning och reda förr, då ungarna visste hut.