Att sträcka ett gummiband

Mycket tjat om läxor just nu, men de utgör en stor del av vår vardag.

Igår var det måndag och på måndagar ska jag till kören. Fast jag kommer hem först en sväng, för att lämna bilen och så brukar jag äta något.

Måndagar är också en bra dag för Q att göra läxan på. Tycker vi, men inte han. Han vill helst inte göra läxor alls.

Vi hade bestämt redan dagen innan att Q skulle göra läsläxa (alltså att högläsa veckans kapitel i läseboken för någon av oss) och skrivläxa (att besvara några frågor på texten).

Q och hans kompis går tillsammans från skolan vid fyratiden. Klockan fem började vi undra var han höll hus, överenskommelsen är att han ska gå hem och lämna ryggsäcken och tala om vart han sedan går. O gick och hämtade honom, han hade förstås blivit kvar hos kompisen.

Jaha, så var det den vanliga striden om att först få i honom något litet att äta, för när Q har lågt blodsocker är han komplett rysk och går inte att ha i möblerade rum.

När han ätit sin macka var han talbar men inte mer. Muttrande började han läsa läxan, så muttrigt att jag inte hörde honom, och när jag bad honom läsa lite högre var utbrottet ett faktum.

Därefter ägnade han en knapp halvtimme åt att ömsom skrika, ömsom lugna ner sig något för att sedan gripas av ilska över bokens tråkighet, kapitlets längd och säkert något annat som jag nu har glömt.

När klockan var fem i halv sex reste jag mig för att gå och då övergick Q:s ilska i förtvivlan. Som en skeppsbruten klamrade han sig fast vid mig, han följde mig ut i hallen och skrek Mamma du får inte gå! Det var som en repris av de första hemska lämningarna hos dagmamman, då han var två och ett halvt.

Oftast brukar jag vara känslig för mina barns känslouttryck. Jag brukar inte ha så svårt att se den lille, ledsne pojken som har försatt sig (och mig) i en situation som han inte klarar av. Ibland grälar jag på min man när jag tycker att han är för hård mot dem i motsvarande situationer, då tycker jag att han överger dem.

Men detta var också en repris av en måndag för några veckor sedan, då Q först busat bort tiden och jag bestämt mig för att åka senare till kören. Antagligen hoppades han på samma sak nu. Det kändes som rätt beslut då men inte nu.

Jag slet mig ur hans famn (O var förstås hemma) och gick. Det tog mig cirka tio minuter att gå till tunnelbanan, och väl där pep telefonen, sms från O: Allt väl. Låt överraskad om en stund när han ringer. (Även detta en repris av hur det var med de första lämningarna hos dagmamman, slår det mig nu.)

Q ringde några minuter senare och hans röst var fortfarande gråthackig men också nöjd. Nu har jag läst hela kapitlet. Jag ska göra skrivläxan efter middagen.

Han sov när jag kom hem. Imorse tjafsade vi. Men han såg väldigt glad ut när jag berättade att jag tittat i hans skrivbok och tyckt att han skrivit väldigt fint.

Gummibandet? Det var en sak som min psykolog sa, hon som jag gick hos när Y var liten och jag var halvgalen av sömnbrist och upplevd otillräcklighet. Hon sa att när man pratar om anknytning fokuserar man ofta för mycket på närheten. Den är förstås viktig. Men lika viktigt som att ge barnet närhet är att våga släppa taget, att uppmuntra barnet att släppa taget. Anknytning är som ett gummiband mellan förälder och barn. Det ska sträckas och tänjas.

(Blir alldeles sentimental av att läsa detta om Q och dagmamman och detta om Y och gummibandet.)