Protester om morgonen

Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.

I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.

Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.

Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.

Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.

Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.

Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.

Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."

Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.

Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.