2014-11-25

Att sträcka ett gummiband

Mycket tjat om läxor just nu, men de utgör en stor del av vår vardag.

Igår var det måndag och på måndagar ska jag till kören. Fast jag kommer hem först en sväng, för att lämna bilen och så brukar jag äta något.

Måndagar är också en bra dag för Q att göra läxan på. Tycker vi, men inte han. Han vill helst inte göra läxor alls.

Vi hade bestämt redan dagen innan att Q skulle göra läsläxa (alltså att högläsa veckans kapitel i läseboken för någon av oss) och skrivläxa (att besvara några frågor på texten).

Q och hans kompis går tillsammans från skolan vid fyratiden. Klockan fem började vi undra var han höll hus, överenskommelsen är att han ska gå hem och lämna ryggsäcken och tala om vart han sedan går. O gick och hämtade honom, han hade förstås blivit kvar hos kompisen.

Jaha, så var det den vanliga striden om att först få i honom något litet att äta, för när Q har lågt blodsocker är han komplett rysk och går inte att ha i möblerade rum.

När han ätit sin macka var han talbar men inte mer. Muttrande började han läsa läxan, så muttrigt att jag inte hörde honom, och när jag bad honom läsa lite högre var utbrottet ett faktum.

Därefter ägnade han en knapp halvtimme åt att ömsom skrika, ömsom lugna ner sig något för att sedan gripas av ilska över bokens tråkighet, kapitlets längd och säkert något annat som jag nu har glömt.

När klockan var fem i halv sex reste jag mig för att gå och då övergick Q:s ilska i förtvivlan. Som en skeppsbruten klamrade han sig fast vid mig, han följde mig ut i hallen och skrek Mamma du får inte gå! Det var som en repris av de första hemska lämningarna hos dagmamman, då han var två och ett halvt.

Oftast brukar jag vara känslig för mina barns känslouttryck. Jag brukar inte ha så svårt att se den lille, ledsne pojken som har försatt sig (och mig) i en situation som han inte klarar av. Ibland grälar jag på min man när jag tycker att han är för hård mot dem i motsvarande situationer, då tycker jag att han överger dem.

Men detta var också en repris av en måndag för några veckor sedan, då Q först busat bort tiden och jag bestämt mig för att åka senare till kören. Antagligen hoppades han på samma sak nu. Det kändes som rätt beslut då men inte nu.

Jag slet mig ur hans famn (O var förstås hemma) och gick. Det tog mig cirka tio minuter att gå till tunnelbanan, och väl där pep telefonen, sms från O: Allt väl. Låt överraskad om en stund när han ringer. (Även detta en repris av hur det var med de första lämningarna hos dagmamman, slår det mig nu.)

Q ringde några minuter senare och hans röst var fortfarande gråthackig men också nöjd. Nu har jag läst hela kapitlet. Jag ska göra skrivläxan efter middagen.

Han sov när jag kom hem. Imorse tjafsade vi. Men han såg väldigt glad ut när jag berättade att jag tittat i hans skrivbok och tyckt att han skrivit väldigt fint.

Gummibandet? Det var en sak som min psykolog sa, hon som jag gick hos när Y var liten och jag var halvgalen av sömnbrist och upplevd otillräcklighet. Hon sa att när man pratar om anknytning fokuserar man ofta för mycket på närheten. Den är förstås viktig. Men lika viktigt som att ge barnet närhet är att våga släppa taget, att uppmuntra barnet att släppa taget. Anknytning är som ett gummiband mellan förälder och barn. Det ska sträckas och tänjas.

(Blir alldeles sentimental av att läsa detta om Q och dagmamman och detta om Y och gummibandet.)

9 kommentarer:

  1. Kan ni inte bara strunta i att tjata om läxan och se vad som händer?

    SvaraRadera
  2. Q på utvecklingssamtal hos dagmamman i det andra inlägget låter precis som du beskriver Q idag!

    SvaraRadera
  3. Tolkia: ja, hon var (är fortfarande hoppas jag!) klok. Dessutom själv adopterad. Jag ser hennes namn ibland i adoptionssammanhang och blir alltid lika glad.

    Ullah: Det är en tanke, men vi vågar inte riktigt prova. Q har ju varit borta mycket på sistone och missat en del, men nu är han ikapp, efter en förvånansvärt heroisk insats igår, då han gjorde två veckors skrivläxa på raken.

    Annannan: Eller hur! Precis så tänkte jag också. Men egentligen är det inte konstigt alls. Personligheten hos barn visar sig mycket tidigare än jag trodde. När jag tänker på Q som bebis så minns jag de drag som är tydliga hos honom nu. För Y är det lite dimmigare, eftersom det var lite småstruligt i början. Idag är han så oerhört social och frimodig, det är t o m för mig svårt att tro att han satt som ett plåster på mig den första tiden. Å andra sidan var han ju ett frimodigt, förnöjt och socialt plåster, så länge han fick vara just ett plåster.

    SvaraRadera
  4. Det kanske passar Q bättre att göra en stor insats på en gång, snarare än lite varje dag?! (jag vet att det är mot pedagogiska rekommendationer, men OM det skulle vara så OCH med tanke på ifall varje gång innebär en bråkstund?)

    SvaraRadera
  5. Håller med Annannan.

    SvaraRadera
  6. Samma läxa här, och vissa dagar stor sorg. På skolan där vår A gick i ettan var det läxfritt. Genomtänkt och vetenskapligt belagt. Och helt underbart när en förälder är sjuk och en jobbar som sjutton. Nu får föräldrarna skärpa till sig och jag är SÅ duktig. ;-) Känner f ö igen både barnet och mamman i gummibandsberättelserna, men jag är inte mogen nog för att sträcka det så långt som barnet kan sträcka det.

    SvaraRadera
  7. Vi har haft mycket bråk kring läxor till 9-åringen i höst. De bråkas vareviga dag och det tär verkligen. Vår son är (som de flesta av oss egentligen) mest intresserad av det som han tycker är roligt. Fast han är det väldigt mycket mer än våra andra barn och drivs inte alls av att vara duktig (vilket är bra det med). Så maken kom på att det är belöning som får igång honom, det låter så självklart nu när jag skriver det... Så nu när en stunds datorspel väntar efter varje läxstund (där han ansträngt sig och inte rusat igenom läxorna som ett ånglok med 100 fel) så går det väldigt mycket bättre. Kan till och med vara lite trevligt. Innan kunde han inte ens sitta stilla på stolen av leda.

    SvaraRadera
  8. Precis, de allra flesta människor, även vuxna, motiveras ju faktiskt av lust. Hur många av oss gör något vi uppfattar som tråkigt och meningslöst utan protester? Det är därför jag blir galen på moralister som trumpetar att dagens ungar inte kan ha tråkigt, yadayada. Sätt dig själv och traggla de där läxorna och se hur motiverad du känner dig.

    Vi behöver tänka till lite bättre och koppla ett mer samlat grepp om läxläsandet. Det förefaller onekligen som att Q är kapabel att göra en större insats ibland. Och belöningar funkar förstås.

    Det blev jäkligt bra i förrgår, faktiskt. För efter den heroiska skrivinsatsen ringde en kompispappa och frågade om Q ville hänga med hem och leka nästa dag (alltså igår). Det var ju väldigt pedagogiskt att då kunna säga "vad bra att du var så duktig med läxan nu ikväll, nu kan du gå hem till M imorgon och leka med honom hela kvällen utan att behöva tänka på läxor".

    Men jag är faktiskt skeptisk till läxor överhuvudtaget, i alla fall till barn i Q:s ålder. Det blir så lätt traggel och olust av det hela. Jag hörde en intervju med Lars Winnerbäck för ett tag sedan, där han berättade om sin skoltid. Det var ganska gripande faktiskt när han mycket målande beskrev sin olust för skolan. Först tvingar de en att sitta inne hela dagen. Och sedan när man kommer hem är man ÄNDÅ inte fri, för då han man den jävla läxan att göra. Man kommer aldrig aldrig undan. Det var ett nytt och nyttigt perspektiv för mig, som aldrig kände så själv.

    SvaraRadera