(Nu blir kronologin fel, det här skrev jag för flera dagar sedan men enligt outgrundlig Bloggerlogik har det inte publicerats.)
I söndags kväll satt vi och gjorde matteläxa, Q och jag. Han har drönat lite för mycket på lektionerna, fröken har rödmarkerat de sidor där det finns luckor.
Nu begriper jag vad tiotalsövergång är. Barnen börjar med att lära sig tiokompisar, det vill säga vilka tal som tillsammans bildar tio. Men när man adderar eller subtraherar så att något blir större eller mindre än tio (eller tjugo, eller trettio), då blir det ju krångligt.
Pedagogiken går ut på att det är viktigt att barnen kan redovisa hur de tänker. Men där gick både Q och jag bet:
Jag: 9+4. Du ska förklara hur du tänker.
Q: Det blir 13.
Jag: Det är rätt. Men hur kommer du fram till det?
Q: Jag bara vet det.
Jag: Okej. Jag tror att de menar så här: för att komma upp från nio till tio behöver du vadå?
Q: Ett.
Jag: Mm. Och då måste du samtidigt ta bort ett från fyra så att du får vadå?
Q: Tre. Men det blir ju 13, jag ser ju det! Jag tänker liksom inte!
Jag mötte O:s blick över bordet och vi tänkte samma sak. Han kanske faktiskt ser det direkt utan att riktigt veta hur. Q har fallenhet för matte, det är uppenbart. Ska vi då bråka (muahaha) mer om detta?
Själv var jag en stjärna i skolan på alla andra ämnen utom matte, som jag tyckte var ganska tråkigt. På högstadiet blev det först uthärdligt, sedan roligt, sedan älsklingsämnet i gymnasiet. På Chalmers var matten räddningsplankan. Eftersom jag begrep matten, klarade jag det andra. Men lätt? Nä, det var det aldrig.
Ändå kan jag sakna det ibland. Som för någon vecka sedan, när en av mina omöjliga ingenjörer bad att få förklara hur han tänkt implementera en viss funktion i mjukvaran. Han och jag har stångats i veckor, jag har varit arg på honom för att han vägrar släppa in mig i planeringen av hans arbete. Men nu ger han mig en öppning, ett fönster in i hans sinne. Visserligen fel fönster.
Han ritar kretsscheman och komplexa talplan och visar och gestikulerar. Och jag lyssnar och hänger med, jo banne mig. Jag har inte utövat de här sakerna på åratal, jag hade inte kunnat återge det han säger, jag kan inte utmana hans teorier. Men jag förstår hur han menar. Och han ser att jag gör det.
I söndagens DN intervjuades författaren Simon Singh om sin bok om kopplingen mellan matematik och humor. Jag minns med glädje hur han dissade alternativmedicin i boken (med den genialiskt översatta titeln) Salvekvick och kvacksalveri.
(Och ja, jag frustar lite lätt åt matteskämten. Fan, jag är en större nörd än jag trodde.)
Testar
SvaraRadera/Anka
(Jaha, som anonym funkar det minsann!)
SvaraRaderaVad konstigt, min son, som ju också går i tvåan, hade "automatisering" som läxa tidigare i höstas. Och det var just att kunna rabbla så "låga" tal som 9+4=13 utan att behöva räkna, det ska sitta som ett rinnande vatten, precis som multiplikationstabellen. Hans lärare berättade om det på utvecklingssamtalet, och just ordet automatisering var nytt för mig, men jag har fått det bekräftat av min moster som är mellanstadielärare (eller snarare FOLKSKOLELÄRARE för så hette det när hon tog sin examen, och det är hon jättestolt över.)
Däremot det där att de ska veta hur de tänker, det känner jag igen. Men det rör snarare det vi kallade "lästal". De kommer inte att få dividera och multiplicera lika stora tal som vi höll på med till förbannelse, eftersom de ju kommer att vara omgivna av miniräknare/excel/kalkylatorn i telefonen, utan matten kommer att handla mycket mer om problemlösning, förklarade fröken. Och det är ju bra.
/Anka
Alltså, jag fattar inte varför du är utestängd. Kollade igår att jag klickat i rätt ruta, jodå, alla får kommentera.
SvaraRaderaVi har fått ett papper som beskriver pedagogiken kring tiotalsövergång. Jag förstår inte. Jag har fan ta mig 40 poäng eller nåt matte på universitetsnivå men jag fattar inte vad de menar.
Ja, det är jättejättebra om man så tidigt som möjligt kan få matten att handla om problemlösning, för det är först då den blir rolig. Traggel är inte roligt.
Säger hon som gillar algebra men är usel på multiplikationstabellen. Och som gillar grammatik (mönster! Logik! Uppfriskade undantag!) men hatar att traggla glosor.
Här är en som läste humanistisk och alltså bara matte ett år på gymnasiet, synd kanske för jag hade lätt för mig och alltid femma. Skulle gärna gått en linje som innehöll allt från natur och hum, hade varit beredd på att lägga till ett år om jag hade fått göra det. Hur som helst: Jag är SÅ UPPRÖRD över att barn inte verkar få lära sig multiplikationstabellen som ett rinnande vatten längre!!!
SvaraRaderaAnka: har du prövat med att välja namn/webbadress i stället för anonym? Då kan du skriva ditt namn där. Webbadress behöver ej fyllas i. Eller funkar inte det heller?
Ullah, jag testar!
SvaraRadera/Anka - också humanist med femma i matte...
Det verkade funka! :)
RaderaDe som skriver dagens läromedel borde börja med att förklara hur de själva tänker när de räknar. Jag tycker det är oerhört fascinerande hur man jagar efter "hur tänker du när du säger att 9+4=14". Spelar det någon roll? VEM kan förklara hur man tänker?
SvaraRaderaFast jag menade 9+4=13. Jag skrev fel. På sant! Jag kan inte förklara det heller.
SvaraRaderaJa, jo Karin, jag sätter mig tidvis på händerna för att inte dissa ihjäl de stackars läromedelsförfattarna. Men nog har jag tänkt samma tanke som du.
SvaraRaderaDessutom, inte nog med att Q skulle visa hur han själv tänkte när han löste 9+4, han skulle i nästa uppgift visa hur en kompis tänkte. Men orka.
Som vuxen har man redan automatiserat tiotalsövergångarna.
SvaraRaderaVad man gör är ju att man först plussar upp till närmsta tiotal och sedan tar nästa tal minus det man adderade med.
9+4 = 9+1 (=10) +4-1 (=3) = 10+3=13
Om det bara är självklart för Q (och då är det svårt att förklara hur man tänker) Be honom förklara hur han tänker med ett större/svårare tal. För det är samma sak, men eftersom det inte är automatiseras så måste man öga en aktiv handling och då kan man inse hur man tänker.