Citatquiz

Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.

Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?

Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.

"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.

Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:

"Varför smetar du korven på fönstret?"

"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.

Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.

En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.

"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.

"Ja", sa vi.

För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.

När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:

"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."

Men just då kom vi fram, och Q sa:

"Fast vi har klivit på igen."

Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?

"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.

Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.

Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.