Efter kriget

I dessa ljuvliga majdagar, då man uppmärksammar sjuttioårsminnet av freden i Europa, råkar min läslyssning vara särdeles välvald.

Den för mig helt okända Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff utspelar sig i slutet av femtiotalet, en tid som de flesta svenskar och amerikaner (antar jag) uppfattar som begynnelsen av en guldålder. Men så var det inte i Berlin. Krigets efterverkningar och minnet av dess fasor håller ännu invånarna i ett fast grepp. Den förr så tydliga bilden av offer och förövare blir allt mer nyanserad.

Djupast intryck gör de skickligt tecknade bifigurerna. Den bortom sin medelålder slitne forne SS-soldaten, som återvänt till sin hemstad efter ett decennium i sibiriskt fångläger, och som nätt och jämnt klarar hålla svälten från dörren. Är inte han ett offer?

Eller den djupt osympatiske gamle mannen Goldberg, som terroriserar sina medboende på pensionatet med småaktiga olater, och värre ändå, som agerar djupt fördomsfullt och fördömande mot oskyldiga. Men på den ensamme gamlingens nattduksbord står dammiga fotografier: en kvinna, en ung pojke med vackert ansikte, en flicka med stela lockar. Hustru, son och dotter. Alla döda. Vem förundras då över hans bitterhet?

En fantastisk upplevelse alltså, dessutom i utmärkt uppläsning av Björn Wahlberg. Endast ett aber: måste laddas ner före den 13 maj, då filerna tas bort från Radioföljetongens hemsida.