Väder och kärlek

Vad det är konstigt med vädret. I tisdags när det var skolans dag drog snålkalla vindar över skolgården, så kalla att jag efter ett par timmar huttrade hemåt och tog på mig termobyxor och tjock vinterjacka. Sedan frös jag inte mer den kvällen.

På onsdag morgon hällregnade det, och jag log sardoniskt åt SMHI som på radion förkunnade att det var en vacker dag i Götaland och Svealand (exakt var går gränsen, det har jag aldrig fattat?)

Men si, som så ofta i min nya hemstad (adress till den gamla) klarnade det upp framåt lunchtid. Jag jobbade hemifrån på eftermiddagen och åkte på kvällen in till stan för att klippa mig.

Efteråt kunde jag bara inte gå ner i tunnelbanan. Istället gick jag en ganska lång omväg längs kajerna och gnolade på Sakta vi gå genom stan. Hemligt går träden i blom.

Samma vackra väder idag. Inte så varmt, men det gör inget. Det blommar och doftar överallt, lite kyla förlänger ljuvligheten.

Efter middagen blev jag först sittande och kände mig melankolisk, av ren trötthet. Mycket på jobbet och ont i axeln, inte svårare än så. Men så tog jag mig i kragen och gick ut på en promenad. Barnen var förstås ute redan.

På vägen hem kom jag ikapp Q och ett par jämnåriga granntjejer. De har tidigare varit i luven på varandra, förbittrat och målande brukar han förklara hur dumma han tycker de är.

Men inte nu, det såg jag på hans kroppsspråk lång väg. Min älskade unge, min stora granna pojke. Han bröstade upp sig och gick med schvung i stegen. Men skrattet var lika ljuvligt kvillrande som det brukar.

Det var väl bortom läggdags och Q är kvällstrött och bryter lätt ihop och blir oresonlig om han får vara uppe för sent. Ändå hade jag inte hjärta att chikanera honom och beordra omedelbar hemgång. Om en liten stund får du komma in, bad jag istället. Jorå, jorå.

Det gjorde han förstås inte, jag fick ge mig ut på jakt. Men han följde med ganska beskedligt. Fast tjejerna sprang ikapp oss och han dröjde sig kvar en stund för att prata med dem, jag fick ropa in honom.

Vid tandborstningen var han förtrolig. Mamma, J sa en sak som jag vill berätta bara för dig. Vet du vad fråga chans betyder? Hon gjorde det på mig. Men jag sa nej. Jag vill inte vara ihop med någon. Måste man det? Jag har väl typ åttio år på mig!

När de lagt sig fortsatte vi samtalet, med nyfiken och lyssnande lillebror i överslafen (som effektfullt avbröt det hela med att snurra in sina fingrar i mitt hår så att jag knappt kom loss). Q blev betänksam efter en stund när jag sagt att man såklart får svara nej, men att det är viktigt att göra det på ett snällt sätt. Kanske J blev ledsen, sa han oroligt. Jag svarade nog inte så snällt, jag var så uppspelt liksom. Ska jag skicka ett SMS till J:s pappa, föreslog jag. Q hängde över min axel och tittade på när jag skrev: Q är orolig för att J kanske är ledsen för något han sa till henne. Han vill hälsa förlåt och att han inte menade att göra henne ledsen. Det blir bra, mamma. Och så en glad gubbe! Får jag trycka på Skicka?

Det där var snyggt gjort Q, berömde jag. Så ska man göra. Du är en riktig gentleman.

Från överslafen: Jag är ingen gentleman! Jag är världens dummaste unge! Paus. Mamma, förlåt att jag drog dig i håret?

Men Q hade mer på hjärtat: Mamma, vet du vad runka betyder? L i skolan, han säger att om man gör det med snoppen när den är hård, och man är typ mellan 15 och 40 år, då kommer det spermier. Är det verkligen sant?

När jag bekräftat och undervisat en stund sa Q eftertänksamt: L vet mycket om sånt där, det är för att hans pappa är arkeolog. (Är han inte, men forskare är han.)

Ja jösses. Nu sover de, och jag har skrattat av mig tillsammans med O. Och imorgon ska jag berätta för Q att J:s pappa svarat att hon inte alls blev ledsen, ingen fara.