(Gammalt dagboksinlägg som blivit liggande.)
Åhh, vad det är skönt med långhelg. Jag vill ha fler sådana (och det blir det ju snart, ljuvliga maj!). Det är så hjärtskärande vackert ute - och det gör mig inget alls att det är kyligt, bara jag kommer ihåg att klä mig ordentligt - och på jobbet är det trögt, tråkigt och frustrerande.
Förvisso fortsatte långhelgen i den anda som jag beskrev här. Som jag också skrev, fast i en kommentar under detsamma, tycks Y var inne i en speciell fas just nu. När han är ensam med någon av oss är han hur snäll som helst, inte nog med det, han är lillgammal och pratsam och förnumstig. Men i större sammanhang flippar han ur och blir superpestig. Middag med familjen, mormor och moster - öörk. Nattning - ta betäckning. När jag skriver detta inser jag att det är kombon konkurrens med storebror och trötthet som får honom att balla ur. Inte ett dugg konstigt egentligen.
Y var länge en boren hang-around, så rutinerad i att leka med äldre barn. När Q och hans kompisar röjde runt satt Y på perfekt avvägt avstånd, med i leken men ett par pinnhål ner i hierarkin. Samtidigt lät han sig inte köras över hur som helst. (Q å sin sida är bra på att leka med yngre barn. Grannbarn både tre och fyra år yngre kommer pilande och frågar om han är hemma.) Länge var också Y den mer sociale av pojkarna. Det är han fortfarande, när det gäller vuxna. Eller lite äldre flickor, jo för han är ju så söt! Men när han och Q leker i grupp med andra barn, då gnisslar det betänkligt, då kommer Y ofta skrikande, arg och kränkt och rapporterar oförrätter.
Men nu ska jag sluta tjata om bråken här hemma. Det är som det är. Som så ofta får jag perspektiv när jag skriver ner det. De är troligen högst normala barn, kanske något livligare än genomsnittet. Vi är troligen högst normala föräldrar, kanske något ilsknare och mindre tålmodiga än genomsnittet. Eller inte.
I lördags vaknade jag med ett ryck 8:56. Fan, inbokad på träningspass kl 9:30, för sent att avboka, O skulle ha väckt mig halv nio men glömt. Orka störta iväg? Mitt dåliga morgonhumör tycktes ta överhanden.
Men min man har ett helt annat morgonhumör än jag och var dessutom ovanligt solig denna morgon (gissa varför). Klart du ska träna! Klä dig medan jag gör en macka, du måste äta!
Inom tjugo minuter efter revelj var jag alltså på plats på gymmet, det låter inte klokt men är sant. Givetvis var det bra och roligt på alla sätt att träna, jag gick med lätta steg därifrån och tackade O ordentligt.
Efter dusch och mera mat åkte jag så ner på stan. Det drar alltså ihop sig till körkonsert och då ska vi ha kostymer. Detta är ett känsligt kapitel i körens historia som det har utspelats många dramer kring. För några år sedan hade vi 70-talskonsert och hon som då var klädansvarig miste all sans och balans i sina till tips maskerade krav på vad vi skulle ha på oss, hur vi skulle sminka och frisera oss. I år är hon avsatt och andra personer - som tidigare klagat mycket - ansvarar för koordinering och direktiv angående kostymerna. De har fått erfara att det inte är så lätt som de trodde.
Hur som helst. I år sjunger vi jazz, musiken spänner över många decennier men våra kläder ska andas tjugotal. Nedhasade midjor, löst åtsittande klänningar, pannband. Jaha.
Jag åkte alltså till stan, till en butik som enligt uppgift hyrde ut klänningar i 20-talsstil. Jodå, de hade en del på lager.
Första provningen var nedslående. Second-hand och större storlekar brukar inte vara en bra kombination, även om jag är mindre numera än vad jag varit. Vidare insåg jag snabbt varför jag inte äger några klänningar med nedhasad midja och lös passform. Det är verkligen, verkligen inte ett smickrande snitt för mig. Låt oss säga att tjugotalets pojkflicka med smala höfter och platt byst... inte är jag. Dessutom är jag ju lång, alla klänningar i första provningen slutade strax ovan knät vilket fick mig att se ut som en förryckt blandning av dagisbarn, lolita och gammal tant. Och så färgerna! Grått, blekgrönt, ljusgult, puderrosa. Nej. Pasteller är inte heller jag.
Men i andra provhögen fanns en acceptabel klänning. Snittet var okej, den är svart vilket är tråkigt men funkar bra på mig, och från urringningen och ner över bysten rinner det en glittrande rad med fransar, mycket effektfullt. Toaletten fullbordades med rejält glittriga örhängen, dito armring och pannband. Hela paketet kostar 250 kr att hyra. Bara lättnaden över att allt är ordnat är värd mer.
I triumfen kunde jag inte motstå att kika in på Indiska där jag givetvis hittade en blommig draperad vårklänning i vitt, grönt och turkost. Min hundrafemtionde från Indiska, ungefär. Men vafan.
På vägen hem sammanstrålade jag med min syster som skulle äta middag hos oss. Det var skönt att sitta på tunnelbanan en stund och prata i lugn och ro. Snart får hon sin nya lägenhet, snart har hon ett eget hem efter mer än ett år i kappsäck och andrahandslägenheter. Hur det blir med Karlfan återstår ännu att se. Fort går det inte.
Medan syrran var ute och sprang passade jag på att flytta om och rensa bland mina kläder. Nästan alla gamla stora kläder i stl 46-48 är utgallrade, med ett fåtal undantag. Detsamma gäller för de storlekar 38-40 som jag skaffade i ett anfall av hybris för några år sedan, då jag just bantat ner mig. Nu väger jag nästan lika mycket som före nedgången men passar ändå i 42, ibland 40, ibland 44. Förklaringen stavas muskler (och inkonsistenta klädstorlekar).
Trots detta har jag osannolikt mycket kläder och leker ibland med tanken att införa köpstopp. Förmodligen skulle jag klara mig i åratal innan jag verkligen behövde införskaffa något för att skyla kroppen med. Jag dövar samvetet genom att skänka bort det jag inte använder till Myrorna och liknande. Kombinationen städa-röja-organisera och skänka bort är förresten väldigt bra för sinnesfriden.
Söndagen ägnades huvudsakligen åt trädgårdsarbete, men nu med nya aktörer. O är egentligen rätt road av växter och trädgård, men under de senaste åren har det helt varit min domän, av ganska oklara skäl.
Men under hans sjukskrivning bestämde han sig för att göra något avslappnande och roligt och valet föll på att dra upp plantor från frö. Han har beställt fröer på postorder och riggat upp lampor och bord i källaren, så nu prunkar det därnere (om nu gröna blad kan prunka?).
Jag hade i år inte alls orkat ägna mig åt trädgården. Den vi har i radhuset består strängt taget av tre rabatter, så den kräver inte mycket. Den lilla plätten på baksidan kan man välja att strunta i om man vill.
Fast vi valde tvärtom. Nu är den lilla plätten tämligen överfylld, för där står två pallkragar fyllda med jord som besåtts med blomsterfröer respektive grönsaksfröer. O har lovat mig grönkål till jul, och två sorters morötter. Vidare har han grävt upp de gamla vinbärsbuskarna, vars skörd vi ändå inte orkade ta rätt på, och gjort ett trädgårdsland där istället, samt planerat en hallonbuske.
Jag blev så inspirerad av denna iver att jag köpte lite plantor på måfå och satte i krukor. Inte välplanerat alls, jag högg bara tag i det som såg vackert ut. Men jisses vilken skillnad ett par tre krukor gör när de är fyllda med limegrön tobak, svart petunia, rosa pelargon och lila verbena.
Snart är det långhelg igen. Då ska vi drabba sommarstugan med vår gemensamma trädgårdsiver. Vad mycket roligare det är att göra saker tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar