Premiär

Vi är ju inga aktivitetsmänniskor direkt. I alla fall inte om man jämför med många i vår omgivning. Bland Q:s nioåriga klasskompisar är det flera som har tre-fyra aktiviteter i veckan. Jag fattar inte hur vare sig föräldrar eller barn orkar, men alla är vi olika.

Våra barn är Skogsmulle respektive Strövare i Friluftsfrämjandets regi. Det har räckt, tycker vi, och uppenbarligen de också, eftersom de alltid svarar nej när vi frågar om de vill prova någon idrott eller sjunga i kör eller spela något instrument.

Men i våras fick vi en propå om orientering. Det kunde kanske passa Q? Springer gör han ju snabbt och gärna, och han gillar att vara ute. Efter en första tveksamhet gick han med på att prova.

Så på måndagkvällar när jag åker till kören, har Q orientering.

Igår var det dags för den första tävlingen, vi åkte dit hela familjen. O skuggade Q och gav honom lite lagom kartläsningshjälp, enligt ledarens instruktioner "man kan ju drabbas av en våldsam hostattack om ungen springer åt helt fel håll". Jag och Y gick en prova-på-runda speciellt utformad för nybörjare. Inte vet jag hur mycket Y begrep av det hela, men han verkade åtminstone fatta principen för kartläsning, vilket jag tycker är gott nog för en snart-sexåring.

Q hade slarvat lite med kartläsandet och sprungit fel en gång, men på upploppet la han in sin berömda överväxel. Som den ungen kan springa! I sommar ska han få prova friidrott.

Jag är lycklig och förvånad. Tänk att jag skulle bli frilufts- och orienteringsmorsa. (Jag som misströstade om att bli morsa alls.) Och vilken sympatisk idrott detta! Skogen är enormt mycket trevligare att hållas i än illaluktande och bullriga sporthallar. (Ja, årstiden är ju optimal.)

Den nybakade orienterarens stolta leende kan jag inte undanhålla er.