Avskedspresent

Vad händer nu med morfars fluga, frågade Y plötsligt vid middagsbordet häromkvällen. Vi hade just pratat begravningsklädsel så jag tänkte förstås på halsprydnaden, pappa hade bara slipsar.

Men så fattade jag och tackade Y för att han påmint mig. Morfar hade ju en fluga i sin väska, en allseende, allvetande och ganska moralisk varelse, som bestämde om små pojkar skulle få present eller inte. Hade man till exempel sparkat sin bror var det fullt tänkbart att flugan sa nej.

Presenter då, undrade Y vidare. Nu får vi aldrig mer presenter av morfar? Nej. Jo, invände Q, han sa ju att vi skulle få hans plastmodeller.

Själv tänkte jag någon gång i september att pappas sista gåva till mig kanske skulle bli att befria mig från min dödsskräck. Så länge jag kan minnas har jag varit så väldigt rädd för att dö. Inte smärtan och ångesten, eller jo förstås, det också. Men främst utplånandet. Att inte finnas mer, tanken går inte att fatta och skrämmer mig oerhört.

Som liten fick jag panik och kunde ligga stel av skräck när jag skulle sova. Med åren har jag lärt mig att mota undan tankarna, inte förtränga dem helt, titta på dem lite förstrött och fösa undan dem. Jag har tänkt att det kanske löser sig det där med tiden, om jag blir tillräckligt gammal.

Att följa pappa till tröskeln var i och för sig inte ångestladdat, för själv var han lugn. Men befriad är jag inte.

Igår började jag läsa Ove Wikströms bok Den dolda dörren, som behandlar just min fråga. Hur ska man hantera det faktum att man ska dö, utplånas, förintas?

Egentligen är det ju märkligt att vi inte sysslar mer med döden och förbereder oss på den. Eller så är det just därför vi inte gör det, för att den inte går att förstå och för att den ger oss ångest.

Jag önskar att jag kunde tänka som min egen morfar, som tyckte att det skulle bli intressant att dö. Eller Snobben i serien jag såg på Facebook. Charlie Brown suckar över att vi alla en dag ska dö. Ja, svarar Snobben. Men precis alla andra dagar i livet ska vi INTE dö.

Alltnog, Wikström är intressant men jag fick lite ångest av att läsa de första kapitlen. Men jag måste nog återkomma till den

Pappas sista present till mig är något helt annat och totalt oväntat. I och med hans sjukdom fick jag mamma. Tillbaka tänkte jag säga, men jag undrar om jag någonsin känt mig så sedd, bekräftad och omhuldad av henne som under de senaste månaderna.

Pusselbiten från kuratorn var insikten att en förutsättning för detta nog var att styvfar var borta. Förvånat men inte bittert konstaterar jag självklarheten. Han stod faktiskt mellan oss.

Jag är så väldigt glad att vi hann. Och så konstaterar jag med ännu större förvåning att den dynamiska och spännande föräldrarelationen är ju den med mamma, där händer det saker. Henne brottas jag med. Det gjorde jag aldrig med pappa.