Vaknade ledsen. (Vad vidrigt det är. Sekunden mellan sömn och vakenhet när man stiger upp till ytan och vet: det är något, något ledsamt, och så vaknar man och drabbas därmed av insikten: pappa är död.)
O stökar i källaren, han tänker åka till tippen. Jag bryter igenom min fåordiga morgondepression för att säga att då skulle jag vilja att vi åker till pappas lägenhet först (den nya alltså), där finns lite grejer som ska till tippen, gärna idag. Imorgon kommer de och hämtar hans sjukhussäng och rollator och rullstol, vore skönt att rensa lite först.
Efter en del snurrande och tjafsande och parlamenterande med ungar som inte vill följa med samt utfodring av ungar plus två kompisar (grannbarnen, våra barn äter ofta hos dem så inte mer än rätt) så kommer vi iväg.
Jag är glad att jag har sällskap för jävlar vad jobbigt det är att fylla tre sopsäckar med pappas lakan, sängkläder, handdukar, gympaskor och säkert lite annat också. Byxorna jag köpte sista veckan hänger i badrummet, de åker de med. Inget av detta vill jag spara, allt är fläckat av blod. Ändå skär det i hjärtat, sängkläderna ligger i oordning precis som de gjorde sista gången han satt där.
Ungarna och O käkar glass medan jag packar, det gör de rätt i. Q kommer och klappar på mig några gånger när han ser att jag gråter.
Sedan åker O och Y till tippen och Q och jag promenerar till en julmarknad som visar sig vara ganska patetisk. Den hålls av ett folkdansgille och medelåldern är precis som man kan föreställa sig. Inte ens en vettig loppis har de lyckats dra ihop. Fast fikat är ganska gott. Q surar lite för att han inte får köpa en ranch med miljoner plastdjur och staketdelar för femtio kronor. Gah, fler prylar är det sista vi behöver.
O och Y ansluter och tar med sig Q hem, själv promenerar jag, och tänker och gråter lite. På tisdag ska jag träffa kuratorn igen, hann knappt halvvägs igenom historien om pappas sjukdom. Är fortfarande så besinningslöst arg på alla klåpare som hade hand om honom. Äsch, klåpare var de väl inte, var och en var expert på sitt område, men detta är sant: Från den dag vi fick cancerbeskedet (11/9) till den dag han lades in på hospice (7/11) var det ingen som tog helhetsansvaret för hans vård. Det fick jag göra.
När jag inte är arg är jag ledsen, det gör ibland så förtvivlat ont. Jag går förbi ett broräcke och skriver PAPPA i rimfrosten och ritar ett hjärta, så som jag skulle ha gjort när jag var liten. Pappa! Ett ynkligt rop ut i rymden.
Kommer hem, det är redan mörkt, och slås av insikten att det var ju en annan sak som skulle göras idag, tömma krukor och ställa undan trädgårdsmöbler, äsch det är redan för sent, frosten har kommit och jorden är stenhård. Och alla cyklar ligger i en hög, fastfrusna de också. Gör misstaget att titta in i lilla trädgårdsförrådet, det ser ut som fan.
Får ett smärre utbrott och skäller på O som med visst berättigande går i försvarsställning. Han är förkyld (igen!), han röjer och fixar så gott han kan, jag bara skäller. Men å andra sidan, det är fan inte jag som plottrar upp hela bohaget med en massa skit som aldrig får slängas, och jag är så trött på alla ambitiösa röjningar och planer som aldrig avslutas. Vad är det för mening med dem om de aldrig realiseras?
Går en arg promenad och tänker att jag dignar under allt. Stöket, vårt jävla hus, alla prylar. Och ännu värre, pappas gamla lägenhet i stan. Herregud vad jag fasar för att röja ur den, det kommer att bli för jävligt. Tur att det väntar en kruka av guld i slutet av prövningen åtminstone. Hade det varit en hyresrätt hade jag fan sprängt den. När vi cashar in pengarna kan vi göra en välbehövlig renovering av vårt radhus, men först då.
Mamma frågade förresten om vi funderat på att köpa större hus. Jo, de flesta med våra inkomster hade väl haft ett hus för tolv miljoner eller så, men inte vi. Hellre städhjälp oftare än större hus. säger jag och inser att det är precis vad jag menar. Förresten trivs vi så otroligt bra i området, även om huset är fult som stryk med tre patetiska rabatter, fjärran från min sekelskiftesdröm med glasveranda och bigarråträd.
Tänker också med en suck på den annalkande begravningen. Mamma och svärmor kommer i övermorgon, svärmor reser på torsdag, mamma på lördag. Onsdagen kommer att bli intensiv. Säkert fint, vackert, vemodigt, fyllt av gemenskap. Men jävlar så jobbigt.
Jag undrar vad pappa skulle ha sagt. Det är inte så noga. Du har så höga krav. Oroa dig inte, det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar