Nulla dies sine linea

Idag har jag klarat av två saker, varit i pappas (nya) lägenhet och övervakat hämtning av sjuksäng med mera, samt hämtat nycklar och lämnat larm hos hemtjänsten. Nu bara en nyckel kvar att hämta, hos ASIH. Några timmars arbete att packa grejer och flytta möbler, sedan kan vi stänga och låsa den dörren. Det ska bli skönt, men lite drar jag mig för att packa ner tavlor och ta ner gardiner. Jag fick till det riktigt bra i lägenheten, den blev både vacker och trivsam.

Jag flyttade tillbaka fåtöljen till fönstersmygen och gjorde sedan ett stort misstag, nämligen att titta i hans dagbok. Eller äsch, var det ett misstag egentligen. Jag anade det jag skulle få veta.

Pappa levde sedan länge enligt devisen inte en dag utan en rad, han var närmast manisk i sitt antecknande av klockslag och inköp och vad han åt - och drack. Nulla dies sine vino, heter det så? Fast ibland var det cider och starköl också.

Flera läkare och sköterskor har sett deltagande ut när de försäkrat både pappa och mig om att skrumplever och levercancer kan man minsann få utan att missbruka alkohol, det behöver inte vara det.

Så fan heller. Jag är helt övertygad om att pappa drack ihjäl sig, och han anade det nog själv också.

Uppenbart är att han drack mer än jag föreställt mig, åtminstone under detta år. Han gjorde åtminstone en smärtsamt uppriktig notering om att bli full och ramla på stan, vingla hem, ha svårt ta sig in i lägenheten.

Herregud. Han dolde det väl men inte riktigt så väl som han trodde. Och på sätt och vis är jag tacksam för det, för vad hade jag kunnat göra? Jag gjorde så gott jag kunde.

Hur länge det pågått vet jag inte - det finns äldre dagböcker att konsultera om jag skulle vilja - men jag gissar att han tappade greppet någon gång kring årsskiftet. Före det har jag en känsla av att han drack i perioder interfolierade med helnykterhet, då han jobbade intensivt.

Efteråt grät jag länge. Det är så bittert. Hur kan man välja att kasta bort sig själv och sitt liv, det enda korta liv vi har? Hur kan man kasta bort sitt vänliga, kärleksfulla väsen och sitt klara förstånd? Hur kan man underlåta att se och känna att man är värdefull, om så inte för sig själv, för andra?

Obegripligt.

Osmart, dessutom kanske, av mig att läsa detta nu. Jag har redan svårt att mota bort minnena av pappas sista tid, blöjor på sniskan och grälsjuka kommentarer om att läslampan jag köpt var för dålig. Ju mer jag reflekterar över de sista veckorna, desto klarare ser jag att han var sjukare och virrigare än jag förstod. Inte ens jag förstod. Men jag gjorde så gott jag kunde.

På onsdag kommer ungefär sjuttio personer som jag hoppas har helt andra minnen av pappa. Om jag orkar ska jag hälsa dem välkomna och säga något om att de gärna får hjälpa mig och påminna mig om hur han var.

I våras läste han tydligen Mörkrets hjärta, och antecknade följande citat:

Livet är konstigt i alla fall med sin obönhörliga följdriktighet för att nå ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas vinna av det är en smula självkännedom - som kommer för sent - och en skörd av eviga samvetskval.

Men så är det inte. Inte mitt liv i alla fall. Som just i detta nu ska fortsättas i TV-soffan.