Jo, jag är väldigt spänd och orolig för begravningen. Det är väl både vanligt och förklarligt, ändå irriterar det mig. Visst kommer det att vara en anspänning, visst är jag nervös för att något ska gå fel, visst kommer det att vara jobbigt att översköljas av känslor och samtidigt (antar jag) vara den som alla tittar på. Nåja, just det senare brukar inte bekymra mig annars.
Vad kan gå fel? Att ungarna ballar ur fullständigt, att de känner av min spänning och blir skogstokiga. Men O är ju där, och min syster och exsvåger och alla kommer att ta sig an dem.
Officianten kan bli fel. Han verkar bra, inte tu tal om det. Vi fick god kontakt och han förefaller ha gjort sig en bra bild av pappa som person. Men han verkar lite.. mångordig och bluddrig och sådan var inte pappa. Hans tolerans för blaj och floskler var ungefär som min, nämligen liten.
Jag ska ruva på saken över helgen och konferera med mamma och därefter (kanske) uttrycka mina farhågor för begravningsentreprenören, som jag har stort förtroende för.
Praktikaliteterna och förargligheterna rår jag på. Det värsta är nog något annat.
Kanske tanken att pappa, det lilla som är kvar av honom, det främmande skalet, faktiskt ska ligga i en kista (av ek, dekorerad med liljor och höstlöv i varma färger) och att jag på darrande ben ska gå fram till den och göra något av det mest plågsamma jag kan föreställa mig, nämligen säga adjö till honom för allra sista gången.
Tanken sliter sönder mig, samtidigt som den också innebär en stark lättnad. Det är sista gången. Jag behöver aldrig göra det igen. Jag behöver inte vara orolig mer.
Det är så dubbelt och svårt och ofattbart det här. Jag har nog förberett mig hela livet tror jag nästan, åtminstone sedan jag var mycket liten, och nu är jag här, och jag är lättad samtidigt som jag inte begriper hur jag ska stå ut en enda dag till.
Du behöver inte vara projektledare för den här begravningen.
SvaraRaderaOch ingenting blir definitivare än det redan är. Det som har hänt har hänt, det som är kvar är kvar.
Och din pappa hör lite dåligt, så han kan nog stå ut även om officianten är lite extra ordrik.
Du har så rätt. Ska bara försöka förstå det också.
SvaraRaderaAlltså, en begravning är en begravning; en ceremoni som många andra. Den relation du hade till din pappa blir inte bättre av att begravningen är in i minsta detalj perfekt, och den blir inte sämre av att begravningen inte är perfekt. Vad är förresten ens en perfekt begravning? Den begravning som är så bra att det liksom var "värt" det finns inte, för hur bra den än är, så fortsätter han att vara död. Att ni hade en god relation vet du redan; det behöver inte begravningen "bevisa". Ingen begravningsdeltagare kommer ju heller att efteråt tycka att du har ordnat det dåligt om officianten inte säger precis det ni hade velat att han skulle säga med precis det ordval ni skulle ha velat att han skulle använda. (När det gäller officianter tror jag dessutom, som syster till en präst som ofta officierar vid begravningar, att många skulle tjäna på att tänka på officianten just som en yrkesman som gör sitt jobb, och inte som en del i en installation till den dödes ära.)
SvaraRaderaTolkia säger som vanligt kloka saker. Ur min egen synvinkel vill jag tillägga att det som är viktigt på en begravning i en familj som uppskattar musik är att välja musiken. Tycker jag. Har jag tyckt på de begravningar jag haft något att säga till om. Och där har du ju valt rätt.
SvaraRaderaDet är musiken som går rakt in i hjärtat. Jag vet vilka psalmer och vilken sång och vilket orgelstycke vi valde till mammas begravning för nästan tio år sedan. Jag minns ingenting av vad prästen sa. Jag minns att jag gick ut i en regnig trädgård och plockade handbuketterna som pappa och jag skulle ha, och utifrån att jag vet vad som blommar i slutet av juni kan jag tänka ut vad de innehöll, men jag minns inte blommorna. Jag minns inte vad vi hade valt som kistdekoration.
Jag antar att i en tondöv trädgårdsmästarfamilj är det annorlunda, men det är ju inte din familj.
Det är också i musiken det kan bli väldigt smärtsamt känslosamt, i alla fall för mig. Jag tror att det är lättare att hålla tårarna borta till Blott en dag än till den älskade dödes mest älskade stycke.
Men det är ju inte meningen att man ska hålla borta tårarna.