Fredag kväll och lördag förmiddag var jag så oerhört ledsen. Träffade min syster en stund, hon höll om mig länge. Medkänslan var skön, fast jag knappt orkade gråta mer.
På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?
Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.
Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.
Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.
Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.
På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?
Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.
Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.
Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.
Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.
Vad fint!
SvaraRadera(skulle avsluta med "Kram!" om vi kände varandra på riktigt)
Det får man göra ändå! Tack för medkänslan!
SvaraRaderaDe där små korta ögonblicken av vanlighet är nog de som gör att man orkar. De stunder då allt plötsligt känns som vanligt i en extrem situation ger något konstigt sätt styrka när allt annat svindlar. I allt kaos kring ett plötsligt allvarligt sjukdomsfall är de korta stunderna av normalitet det enda som man vill ha. Hoppas ni får många sådana stunder tillsammans i denna osäkra stund.
SvaraRaderaSå godt å høre, kjære deg! Masse klem!
SvaraRaderaÅ, Helga. Jag har läst men inte hunnit skriva. Jag önskar så att det fanns nåt jag kunde säga. Jag känner så mycket med dig, det vet du. Stor, stor kram från Anka.
SvaraRaderaJa fy fan, vad svårt det är när de man älskar mest är dåliga. Och den brinnande, svidande känslan av att man måste fånga varje ögonblick. Tänker på er och hoppas att ni får så bra nyheter det bara går /TH
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva. Tänker på er! /Lisa
SvaraRadera