Vånda

Idag har jag på förmiddagen varit på närakuten med hostande man och son. Ingen av dem har lunginflammation, men man kunde banne mig tro det. På eftermiddagen var jag på geriatriken hos pappa.

Igår grät jag i telefon när jag bad mamma komma. Hon var tveksam först, hon har massor av engagemang i veckan som kommer. Men jag var konkret och tydlig, och hon kom. Jag är henne oändligt tacksam vilket jag också sagt flera gånger. Annars hade jag gått under.

Imorgon ska vi antagligen få någon sorts besked. Jag är livrädd för att det ska vara nattsvart, att det bara är kort tid kvar. Nästan lika rädd är jag att få höra att det är många månader kvar. För vart ska pappa ta vägen? Hemma hos sig kan han inte bo. Hos oss - ja det skulle vara en nästan övermänsklig prövning.

Ikväll ska jag strax ta en sömntablett och hoppas få sova. Oro och hostande man och barn har inverkat menligt på min sömn.

Imorgon. Imorgon. Herregud.