Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?