2015-09-11

Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?

23 kommentarer:

  1. Jeg vil så gjerne skrive noen trøstens ord, men jeg tror ikke jeg har noen... så vondt at pappaen din er så syk. Det blir noen tunge tak fremover, helt sikkert, men slik jeg har lært deg og din far å kjenne gjennom bloggen her har dere nok også evnen til å være nær hverandre i det som skjer. Det er tross alt en stor rikdom! Jeg sender alle gode og varmende tanker til dere alle sammen! Stor klem!

    SvaraRadera
  2. Åh, kära. Så förtvivlat svårt det är att få ett sådant besked. Så ledsamt att ingen inom vården sett och förstått tidigare att han har cancer! Måtte han nu få den hjälp han behöver - och måtte du få stöd att orka. Min mamma fick inte cancer, men likafullt var mina känslor så lika det du beskriver, och mycket av både det känslomässiga och praktiska var också liknande. Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Åh, inga ord räcker till här. Att säga att jag tänker på dig känns så futtigt. Mitt varma deltagande känns opersonligt. Men det är ändå hjärta bakom mina ord

    SvaraRadera
  4. Det är svårt, tungt och ovisst vart vägen bär mot det som alltid är oundvikligt. Det hjälpte mig när mamma dog att tänka på, att titta på alla de människor som var tillräckligt mycket äldre än jag för att de med största sannolikhet skulle ha förlorat i alla fall en förälder. Jag minns att jag tänkte på det när jag sa till damen på resebyrån att jag måste ha en resa så fort som möjligt, att hon skulle förstå. Och att alla de andra har klarat av det på något sätt.

    Sjukvården har i mina relativt begränsade erfarenheter alltid varit bra och till hjälp, betydligt mer så än äldreomsorgen. Jag förstår precis lättnaden över att han är kvar där.

    En dag i sänder, djupa andetag, Bach, poesi, se på himlen och vattnet också.

    SvaraRadera
  5. Fina Fina Helga. Jag känner så med dig. Har inga tröstande ord att ge mer än att jag det svåra i livet kommer när man minst anar det men man klarar det. Även när det inte känns så. Att vi sedan får ärr som vi bär med oss är en annan sak. Din kärlek till din pappa lyser så stark i dina texter och hans kärlek till dig. Och dina pojkar. Jag hoppas så att det är den som kommer att göra dig såpass stark som du behöver bli. Nu och även sedan.
    Kärlek är det viktigaste. Trots allt.
    Varm Kram!!!

    SvaraRadera
  6. Varma tankar till dig och din pappa!

    SvaraRadera
  7. Men nej, vad förfärligt tråkigt att höra. Tänker på er och håller alla tummar för att ni kommer att få mer positiva nyheter om din pappa framöver. Hoppas att du kan hämta styrka i den fina relation som du har med din pappa, och med din egen familj. Varma tankar och kram, Mimmi

    SvaraRadera
  8. Kära Helga, stor kram, jag tänker på er alla! /TH, trogen läsare sen dina pojkar var små

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Känner och lider med dig och din pappa. För två år sedan var jag också där och upplevde den värsta dagen, då gällde det min mamma. Hon försvann ifrån mig och jag tänker nu att din rubrik är passande - för på ett sätt var dagen då beskedet kom värst, det var dagen då hoppet försvann. Efter det visste vi vilka kort vi hade att spela med. Önskar dig många innerliga stunder med din pappa även framöver. / Sandra

    SvaraRadera
  12. Hej Helga, vad tråkigt att höra, känner med er och förstår att det är svårt. Ni är så kloka och modiga så jag tänker att ni klarar nog av att göra det bästa möjliga av den här situationen också.. Hälsningar Johanna

    SvaraRadera
  13. Hej! Har varit i ungefär samma situation när min pappa fick cancer (fast inte behövt rådda vården då han inte bodde i Sverige) och metastaser på levern. Jag ser i efterhand att jag var i både kris och chock den vårvintern och hade behövt någon som bromsade mig att inte vara så duktig... Ta hand om dig och tillåt dig att känna det du känner... lite tid att att andas, promenad i skogen osv. Kram

    SvaraRadera
  14. Kram! Tänker på er. / Stella

    SvaraRadera
  15. Blir så ledsen av att läsa detta, känner med er. Har själv varit där med min mamma och det är ett fruktansvärt besked att få. Tycker den styrka ni har som familj och den stora kärlek och respekt som finns mellan dig och din pappa lyser mellan raderna när du skriver. Ta väl hand om dig. /Elin

    SvaraRadera
  16. Håller tummarna för att allt går bra.

    SvaraRadera
  17. Kram till dig, mitt i det gräsliga. Tack för att du skriver.

    Maria

    SvaraRadera
  18. Åh Helga, så sorgligt. Varma tankar till dig.

    SvaraRadera
  19. Å så sorgligt. Jag hoppas du kan hitta stöd i dig själv och dina närmaste för att ta er igenom det här. Varma tankar till dig och tack för att du delar med dig av ditt liv! Hälsningar Anna

    SvaraRadera
  20. Beklagar verkligen med din pappa. Hoppas att ni kan få bra besked framöver. Minns fortfarande dagen när jag fick besked om att min pappa hade cancer, vet precis var jag stod på gräsmattan när mamma berättade i telefonen. Det var en chock och en hård klump i magen. Ta hand om dig! Kram!

    SvaraRadera