Moster M

Livet stannar ju inte upp, som bekant. Det händer en hel del annat.

Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?

Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.

M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.

M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.

Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.

För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.

Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?

För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.

Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.

Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.