Gammal pappa (och nya katter)

Måndagen var en utmattande dag på alla fronter. Jag har sagt det förut, det är tur att jobbet inte kräver så mycket av mig, hur skulle jag annars kunna administrera mitt privatliv?

På söndagkvällen kom vi hem från stugan, påfyllda och utvilade. Solsken, lunch under parasollet, bad från stränder och klippor, fika på gårdsbutik, biltur då vi skrattade åt både Emil och Varför är det så ont om Q?. Mamma prisade sommarstugan, det var roligt att visa den för henne.

Just när ungarna började gå upp i trötthetsspinn inför nattningen, ringde pappa. Helga, det har hänt en smärre katastrof. Han visste inte exakt hur det hade gått till, men på något sätt hade han gjort illa foten när han var uppe på toa på natten och nu kunde han inte alls stödja på den, trots att han vilat den hela dagen. Och på måndag skulle han till både tandläkare och audionom. Båda tiderna gick förstås att avboka men å andra sidan, bra att få det undanstökat.

Nå, men jag hade ju en extra semesterdag undanstoppad. Och jobbet är som sagt lugnt. Och jag har inte träffat pappa på flera veckor, jag skulle känna mig lugnare av att träffa honom. (Egentligen borde jag ställa till med en större sanering av hans bostad också men det orkar jag banne mig inte och det skulle heller inte främja vår relation.)

Beskrivningen av dagen skulle kunna täcka spaltmeter men jag ska försöka att inte ge efter för min nedärvda långrandighet (gissa från vem, förresten). Det började med att jag instruerade pappa att stanna i lägenheten tills jag kom, inte gå ut i trappan och riskera att snubbla. Jag ringer dig när det är cirka tio minuter kvar.

Sedan fastnade jag förstås i bilkö. Just när jag började fundera på att ringa och avisera min ankomst, ringde pappa, stressad och orolig. Kommer du aldrig, jag har väntat i trekvart? Jo, för han hade ju (emot mina order) kravlat nerför trapporna och satt sig på trottoarkanten att vänta, alldeles för tidigt. Sedan kravlat upp igen (eftersom han ju vägrar att lära sig mobiltelefoni) och ringt mig.

Men kravlandet gick bra åtminstone, och foten var något bättre, han kunde i alla fall stödja på den. Vi gav oss iväg till tandläkaren, jag släppte av honom vid porten, letade upp en parkeringsplats och anslöt sedan i väntrummet. (Min uppmaning att invänta mig nere på gatan hade han förstås inte hörsammat.) Medan jag sedan väntade på honom hann jag sköta en del jobb via mobilen, teknikens under.

Därefter genomdrev jag ett besök i en sjukvårdsbutik alldeles runt hörnet, för att köpa en krycka. Pappa ville hellre åka till vårdcentralen där man får låna sådana men var ganska spak, särskilt när det visade sig att den bara kostade 150 kronor. Sedan gick vi i snigelfart mot närmaste lunchställe, pappa med krycka på ena sidan och ett stadigt grepp om min axel på andra.

Promenaden var kort, men den tröttade ut honom. Men så snart han fått ett glas lingondricka på restaurangen återvände ansiktsfärgen, och sedan åt han med god aptit hela sin portion. Det bekräftar det jag länge misstänkt, att pappa äter alldeles för lite och för dåligt. För några år sedan gick han ner i vikt vilket var välbehövligt men nu väger han under nittio kilo till sina hundranittio centimeter. Dessutom har han diabetes, undra på att han tidvis är trött och matt. Han medgav att han nog inte ätit så väldigt mycket dagen innan, nej, och bara en liten frukost på morgonen.

Återigen, det förklarar den underliga oföretagsamhet som han ibland uppvisar. Visserligen är det ett drag i hans personlighet men inte blir det bättre av lågt blodsocker.

Efter att ha slagit ihjäl några timmar på en parkbänk - några promenader var inte att tänka på - var det så dags för nästa möte, nu hos audionomen för att prova ut hörapparat.

En audionom torde mestadels träffa folk som har svårt att höra. Methinks att de oftare är äldre än yngre personer, och alla är de kanske inte så tekniskt bevandrade.

Men jag kan förstås ha fel, den unge man vi träffade kanske fungerar utmärkt bra tillsammans med majoriteten av sina patienter.

Själv hade jag svårt att både uppfatta och begripa vad han sa. Han talade snabbt och otydligt och fast jag frågade en extra gång lyckades jag inte förstå hans motivering till att hörapparat med laddningsbara batterier inte var bra. Det var heller inte helt glasklart hur man ska resonera kring val av hörapparat, landstingsbetald eller ej, tekniska finesser eller ej. Jag försökte förmedla en bild av pappa som person, för att göra det lättare för audionomen att råda oss, men han verkade inte särskilt intresserad.

Pappa må se ut som en tomtegubbe med fläckiga byxor, men han arbetar faktiskt nästan heltid som översättare, han är ofta på föredrag och styrelsemöten, han behöver verkligen hjälp med sin hörsel, han sitter inte bara hemma och glor på tv. Däremot är han slarvig och disträ och alla tips på hur man motverkar detta välkomnas. Några sådana fick vi inte. På min direkta fråga tyckte audionomen att vi skulle välja en stor hörapparat, svårare att tappa bort. Och så är batteritiden längre, sa han efter en stunds eftertanke. Nackdelen är förstås att den syns mer, men det struntar pappa fullkomligt i.

Efteråt var jag rätt sur, och jag funderar allvarligt på att ringa den unge mannens chef och framföra mina synpunkter. Men först ska jag prata med en rådgivare som Stockholms stad tillhandahåller för hörselskadade och deras anhöriga. Kanske kan hon ge de råd vi saknar. Och så ska pappa tillbaka till audionomen om några veckor och meddela sitt val av hörapparat, och egentligen borde jag väl följa med då också.

Till sist handlade jag mat åt honom och skjutsade hem honom, och fick nästan gråten i halsen när jag märkte hur orolig han var för att jag skulle propsa på att följa med honom in. Han vill inte visa sin lägenhet för mig, han skäms över stöket och vill inte göra mig ledsen. Ät nu ordentligt ikväll, förmanade jag honom. Och ring mig imorgon så jag vet att du lever.

Vid det laget hade också O anslutit, vi svängde förbi biblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker som pappa lånat. Säg åt honom att jag gärna hjälper honom att röja, sa O som så många gånger förr. Det finns inget i hans lägenhet som jag inte redan har sett sju resor värre av. O har jobbat som socialsekreterare och chaufför på en begravningsbyrå så det är alldeles sant.

Sedan fick jag annat att tänka på, för från biblioteket körde vi hem till min körkompis och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Katt. De protesterade ljudligt mot bilåkandet men gjorde sig snabbt hemmastadda hemma hos oss, en av dem parkerade sig ovanpå vår säng, den andra under. Men efter några timmar kom även den blygare katten fram och sträckte ut sig på sängen och såg ut som hon aldrig gjort annat.

De är förtjusande pratsamma små liv, de frambringar morrkurrande läten som jag aldrig hört maken till. De svarar när man ropar på dem och kelar och buffar men nafsar lite om man klappar på fel ställe. Damer med integritet. De har redan utsett sovplatser på ställen jag aldrig hade kunnat tänka ut, jag hade glömt hur mycket katter klättrar. Den ena går gärna ut och kommer hem endast för att äta, den andra stannar helst inne men vill i gengäld gärna leka.

Det blir nog bra. Och det blir väl bra med pappa också. Jag har pratat med honom varje dag och han är vid gott mod och säger sig äta ordentligt.

Idag följde jag herr Snälls och mammas råd och kontaktade en biståndsbedömare som var så förstående att jag nästan ville gråta. Bra att du ringde, sa han. Vi bokar ett hembesök hos din pappa för att se om det finns något hemtjänsten kan hjälpa honom med.

Hick. I måndags lanserade jag idén om mat via hemtjänsten för pappa, och han protesterade oväntat nog inte alls. Jag är fortfarande lite häpen över att alla tycks hålla med om att han kanske är berättigad till detta stöd, att samhället inte kräver att jag ska förse honom med matlådor. Å andra sidan är det ur samhällsekonomisk synpunkt smartare att ge honom stöd nu än att vänta tills han blir äldre och sämre.

Men att släppa in en utomstående, om än aldrig så förstående, det kommer att bli svårt och kräva en del förberedelser.

Nåja. Det blir väl bra, som sagt. Men vemodigt känns det, och jag hukar lite inför det som komma skall. Börjar det nu? Redan? Jag älskar pappa innerligt, det är klart att jag ska göra allt jag bara kan för att göra hans liv drägligt. Men ändå hukar jag, och begrundar än en gång det märkliga i att barn, inte åldrande föräldrar, anses vara vuxenlivets stora åtagande.

Reviravsökning pågår.