I mitt liv är vänskapen sorgligt försummad just nu. Barn, man, jobb, ett par egna intressen (sång, stickning, böcker) samt de gemensamma (sommarhus) tar all tid och kraft och ibland lite till.
Jag påminns om det när jag läser Suziluz' fina inlägg, en ögonblicksbild - eller fler - av vänskap.
Jag påmindes om det igår när min bästis L ringde. Jag satt på bussen på väg hem från jobbet och bakgrundsbullret gjorde det egentligen omöjligt att prata. Men det gick inte att lägga på, vi hade så mycket att säga. Hon berättade om ett besök på dotterns nya dagis, att hon häpnat över att man alldeles utan att diskutera eller ifrågasätta tar med ungarna på jul- och påskspel i kyrkan. Men alla muslimska barn stannar förstås hemma. Hur ser ett påskspel ut, funderade vi, de visar väl inte korsfästelsen i alla fall? Vi pratade vidare om religion och att islam växer, idén om treenigheten stöter bort många halvljumma kristna. Undra på det, själv har jag alltid stört mig på Jesus. En gud som är en öm och kärleksfull (låt vara stundvis tankspridd, ouppmärksam och frånvarande) far har jag inga problem med, men den där Jesus? Vars kött och blod man dessutom ska idka kannibalism på.
Poff, säger det och telefonen dör. Det dröjer en stund innan vi får kontakt igen. Det var när jag började häda, förstås, säger jag, och vi skrattar gott. Sedan ska jag av och behöver båda händerna och kan inte prata mer.
Vänskap, nedprioriterad. I väntan på andra tider.
Fast sedan tänker jag att jag tillbringar en inte oansenlig tid med att skriva på min egen och läsa andras bloggar och kommentera där. Och vad är det om inte vänskap, fast i ett annat format?
Är du säker på att muslimska barn stannade hemma? De brukar inte ha problem med kyrkobesök är min erfarenhet. Det brukar vara svenska ateister som protesterar.
SvaraRaderaJag vet ju inte hur alla församlingar gestaltar påsken. Men där jag sett det så går man inte förbi korsfästelsen, men man lägger tonvikten vid hoppet och om livets återkomst.
Barn behöver inte skonas från mörkret, de har tidigt upplevt det. Men de behöver motvikter.
Under hela december fick jag svara på frågan från min då fyraåring
SvaraRadera- Varför ville kungen DÖDA jesusbarnet? när han varit på julspel. -Mamma jag är rädd för kungen. Det var det enda som hade fastnat av julspelet som förskolan varit med på. Nej, vi tar inte upp varken barna eller andra folkmord så tidigt i vår familj ej heller får han se på vuxenfilm.
Låt barnen besöka alla möjliga hus för tro men skolan och skolavslutningen har inte med religion att göra, det handlar om skolårets gång, vänner, lärare, kunskap, naturen, sommarlov.
Nej, varför inte verkligen smycka, löva och göra sin skola fin, ha sommarfest samtidigt och fira avslutning där, passa på att ladda skolan positivt, istället för att vara i en visserligen fin stor lokal där en döing hänger centralt placerad i förstelnad smärta.
/Stella (med många troende vänner)
Kan du inte utveckla din syn på Jesus? undrar en odöpt hedning.
SvaraRaderaJa, vänskap är det. En märklig sådan, när man jämför den med den konventionella sorten, tänker jag varje gång jag blir djupt glad eller ledsen över något som händer mina bloggvänner.
SvaraRaderaÅ andra sidan, när jag var tonåring hade jag brevvänner, och en av dem blev sedan en under lång tid mycket nära riktig vän, till dess att livet kom emellan på något sätt.
Problemet med vänskap i vuxen ålder är ju inte bara brist på tid utan också geografiska avstånd. Som gör att umgänge tar ännu mera tid.
OM jag kan sakna det... OM jag ibland frågar mig om jag någonsin kommer att ha nära umgängesvänner igen...
Dock.
En av pappas vänner från realskolan började sedan han blev pensionär ringa, och nu håller de en kontakt de inte hade under 50 yrkesverksamma år.
Och jag undrar om du och din vän inte härts sen i påskas?;)
SvaraRaderaOm vänskap finns det mycket mer att säga, men kort bara: Annannan, jag tror inte att hoppet är ute. Har man haft en nära relation i barn- eller ungdomen tror jag att man relativt lätt kan hitta tillbaka. Min kusin och jag är ett exempel på det, en relation jag helt hade gett upp. Men även min bästis (som jag senast träffade i maj, fattar inte frågan) och jag hade en lång, kall period. Men vi hittade tillbaks.
SvaraRaderaÅterkommer om religionen, men Ullah, jag har ingen särskild syn alls på Jesus, är liksom du odöpt hedning! Däremot imponerades jag av Lena Anderssons sommarprogram om Jesus för några år sedan.
Låter som att förskolan gör fel tycker jag - om de går till kyrkan får de gå till moskén och synagogan också.
SvaraRaderaOch har de barn som inte kan/vill/får delta pga religion så måste de erbjuda en alternativ verksamhet som känns bra för de barnen och deras föräldrar.
Att berätta för förskolebarn om korsfästelse och död och uppståndelse tycker jag är direkt fel i förskolans regi.
Det kan föräldrar göra om de vill - för det hoppfulla finns ju bara om man tror på uppståndelsen. Så vill man att barnen fokusera på det hoppfulla så måste man få dem att tro det - och det är baske mig inte förskolans uppgift!
(hälsar en förskollärare ;-))
Anonym - jag har vänner som jag inte sett på flera år.
SvaraRaderaHelga, jag gissade nästan att det var någonting med Lena A, fast jag hörde ju aldrig det där programmet även om jag hört talas OM det. Får leta upp det på nätet någonstans.
SvaraRaderaUllah, kolla här: http://sommarvecka.wordpress.com/about/dagbok-i-asa/lena-anderssons-sommarprogram-om-jesus/
SvaraRaderaHej och hopp har en utmärkt synpunkt i att för att kunna förmedla det hoppfulla måste man också kunna förmedla tron, och det faller definitivt utanför ramen för förskolor och skolor.
Principiellt tycker jag precis så, har aldrig förstått varför skolavslutningar ska hållas i kyrkor, osv. Rent praktiskt är jag mjukare. När vår dagmamma frågade om det var ok att ta med sönerna till kyrkan på någon aktivitet i advent sa jag ja. Sedan spetsade jag öronen extra mycket de närmaste dagarna för att fånga upp eventuella reaktioner från dem, men det kom inget särskilt.
Men självklart borde besök i kristen kyrka kompletteras med besök i moské eller synagoga.
Och ja, enligt uppgift hade muslimska barn stannat hemma.
Tack Helga! Jag tror jag sett att den låg ute i skrift tidigare, utan att läsa den, men nu skall jag göra det.
SvaraRaderaDefinitivt tycker inte heller jag att det är skolans och förskolans roll att förmedla tron. Jag tycker det fast jag själv insöp en rejäl dos kristendom på lågstadiet (1978-80, med både en pensionsfärdig och en modern lärare), och inser att det hjälpte mig att hitta in i Svenska Kyrkan. Men det är inte skolans roll. Däremot att berätta om religionen som fenomen och de olika religionerna som kultur. Jag ser hur mycket mera jag vet om andra religioner tack vare att jag har haft relgionskunskap i många år av svensk skolgång, jämfört med de som gått i portugisisk skola där det före nejlikerevolutionen var katolsk moral det undervisades i (fortfarande frivilligt ämne i katolska skolor, som är många) och efter inte var möjligt att alls ha religion i någon form i allmänna skolor.
SvaraRaderaDäremot vill jag försvara det svenska svala förhållandet till kyrkan, som jag menar är det som gjort det möjligt att ha skolavslutning i kyrkan utan diskussion fram till helt nyligen.
Jag vill mena att en övervägande majoritet svenskar är kulturellt kristna utan att vara religiöst kristna, på samma sätt som många judar inte är troende men ändå självklart firar judiska högtider. Jag hade en kollega i ett forskningsprojekt som var uttalat ateist OCH kassör i sin lokala judiska församling!
Och det är OK, och helt rimligt, tycker jag. Och jag tror att om vi erkände och accepterade och satte namn på det här skulle vi komma runt mycket av det som sätter myror i huvudet på folk.
För övrigt,
1) Det är intressant att konstatera hur tiderna och omgivningen förändras. När jag var barn på den skånska landsbygden var det höjden av vidsynthet från vår lärare i religionskunskap att skicka oss till pingstkyrkan en söndag.
2) För en intressant reflektion över den kristna berättelsen, lyssna gärna på inledningsorden till det här programmet:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4268&artikel=5051788
Lyssna för all del gärna på hela programmet, men framför allt inledningen, om den fascinerande historien man inte vet om man vill tro på.
Det finns ju så mycket i många av de bibliska historierna (och i passionsdramat inte minst, för en vuxen i alla fall), både spänning och djupt existentiellt drama. Att inte få stifta bekantskap med det när man växer upp i en kultur som i mycket kommit ur kristendomen är inte heller rätt, tycker jag.
Jag håller i stort med om resonemanget om religionskunskap och kulturell bakgrund. Min egen bakgrund är sådan. Jag vågar helt kaxigt påstå att jag har bättre koll på "bibliskan" (som Astrid Lindgren uttrycker det) än många svenskar som på frågan skulle svara att de är kristna. (Själv svarar att jag är hedning alternativt ateist).
SvaraRaderaMen det kommer inte hemifrån, inte heller från skolan. Som femåring lär jag förundrat ha sagt "mamma, mamma, kusin M går i en skola på söndagar där hon lärt sig en massa historier om nån som heter Esus!".
När jag var tolv var pappa och jag på cykelsemester och besökte en kyrka. Jag kom ut och ville låna femtio kronor, och slingrade mig när han frågade till vad. Köpa Barnens bibel, visade det sig. Den läste jag sedan med ganska stort intresse, efter att inledningsvis ha kräkts på de fåniga ramberättelserna. Men redan då hade jag en stark känsla av att jag skulle begripa mycket mer av andra böcker om jag kände till den kulturella kontext de refererade till. Anne på Grönkulla t ex innehåller massor av bibelcitat, men man går lätt förbi dem om man inte känner igen dem.
Vid ett par tillfällen i livet har jag faktiskt försökt tro, eller söka Gud eller hur man nu vill uttrycka det. Men det har inte gått. Jag försökte väl på fel sätt, skulle en del svara. Själv svarar jag ungefär som i den bok om döden som jag läste för Q häromkvällen. Att tro på ett liv efter detta är ett sätt att hantera tanken på det egna utplånandet, liksom sorgen efter älskade bortgångna. Ungefär så tänker jag om religion. Ett verktyg som man väljer att använda (eller väljer bort) för att hantera en rad starka känslor som livet utsätter en för.
Nu säger det väl poff i datorn snart, kan jag tro.
"Att tro på ett liv efter detta är ett sätt att hantera tanken på det egna utplånandet, liksom sorgen efter älskade bortgångna. Ungefär så tänker jag om religion. Ett verktyg som man väljer att använda (eller väljer bort) för att hantera en rad starka känslor som livet utsätter en för."
SvaraRaderaPrecis, det håller jag helt och hållet med om. Fast inte bara negativa känslor. Fascinationen när man ser något oerhört, den kan också rymma en religiös känsla, eller inte.
Fast hur mycket man egentligen väljer? Jag har vuxit upp med positiva upplevelser kopplade till kyrkan, framför allt till musiken. När jag så småningom mötte STORA musikupplevelser i kyrkan (Bachs Johannespassion, jag talade lyriskt om den i dagar efteråt) stärkte det banden och det var naturligt för mig att se det som en ytterligare utveckling av vad kyrkan stod för. Men hade jag vuxit upp med en annan kyrka, en där musiken har så liten roll och moralen så stor som i den katolska kyrka jag möter där jag nu bor, då hade jag lika gärna kunnat vara ateist, tror jag.
Många präster tolkar ju för övrigt detta om det eviga livet på många symboliska sätt; den moderna tolkningen av detta är långt ifrån ett himmelrike som man blir medborgare i när ens sista jordiska pass gått ut, så att säga.
Oj vilken intressant diskussion detta utmynnade i!
SvaraRaderaJag använder ordet väljer i lite provocerande syfte, ska erkännas. De allra flesta menar väl att de inte alls väljer religion.
Men jag tycker att det finns en poäng med formulera det så. Vi är skapta med ett förstånd och en vilja. Det åligger de av oss har turen att kunna göra livsval, att också göra dem. Och varför inte i religion/livsåskådning som så mycket annat?
Jag minns när jag under mitt collegeår i USA besökte en kurskamrats hem på jullovet. Pappan var kultiverad och trevlig, jag hade större utbyte av att samtala med honom än med kompisen (vilket störde henne förstås!). Han förklarade att han uppfostrats som metodist och hustrun som katolik. När de bildade egen familj ville i rättvisans namn ta steget till en tredje kyrka, och då blev det - vill jag minnas - episkopalkyrkan. Jag kan för lite om dessa inriktningar för att bedöma skillnaden dem emellan (den katolska är väl mer olik de andra, antar jag?). Den pragmatiska inställningen till bytet fascinerade mig.
Och för att nu vara lite mer provocerande - jag kan faktiskt inte förstå hur den tänkande och empatiska människa som utsatts för det allra minsta av det som sägs i kyrkor och från predikstolar (så mycket har jag inhämtat, hedning som jag är!) kan göra annat än ta avstånd från det.
Men musiken är vacker, det är då inte tu tal om det. Hade det bara hängt på den hade jag varit varmt troende.
Kan du ge några exempel på vad som du finner omöjligt att inte ta avstånd från?
SvaraRaderaJag finner massor i Bibeln som jag verkligen inte kan annat än ta avstånd från. Men det är sällan det är vad som lyfts fram i predikningar.
Men jag ska ärligen säga att ingick det att man skulle köpa Bibeln rakt av för att vara medlem, då skulle jag gå ur Svenska Kyrkan på en gång.
Några ordagranna citat kan jag inte prestera. Men jag har vid åtminstone två tillfällen blivit ganska chockerad över vad som sagts, vid dop och bröllop.
SvaraRaderaDopet - talet om synd som skulle bortmotas och fördrivas, vilket förstås endast går att göra genom dop.
Bröllop - varför komplicera och förstöra det i sig mycket vackra i att två människor bestämmer sig för att leva med varann och vill visa det för hela världen, med att dra in en tredje part. Jag minns inte exakt vad som sas men jag minns att jag var arg. Vad har Gud med de här två personernas äktenskap att göra, i praktiken? Är det inte stort och fint nog i sig självt?
Och så nattvarden, den har jag alltid haft svårt för. Dels det rent konkreta med blodet och köttet, dels skuldbeläggandet "för dig utgjutet". Jag bär mina synder själv, tack så mycket.
Störst intryck gjorde nog en existentiell kris jag hade i elvaårsåldern, utlöst dels av läsandet i Bibeln, dels av samtal med morfar. Han svarade på mina frågor att han var helt övertygad om att den som tror på Jesus kommer till himlen, men den som inte, inte. Då blev jag förfärligt orolig för mina föräldrar, så orolig att jag faktiskt grät när jag pratade med pappa. Som i sin tur blev oerhört upprörd och sa att den gud som delar på oss beroende på vad man säger och inte säger, den guden vill då jag inte tro på. Ungefär så.
När jag tänker efter är det nog det exkluderande i kristendomen som jag tycker mest illa om. Budskapet som återkommer gång på gång i olika former, endast detta är det rätta. Endast genom att tro på mig får du evigt liv. Och så vidare.
Mycket kort: för mig handlar det i de tre exempel du tar upp om att erkänna människans ofullkomlighet.
SvaraRaderaSynden är för mig frågan om att "det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Incurvatus_in_se
Och Gud ett sätt att beskriva den kraft man söker för att överkomma sin egen ofullkomlighet.
Jag kan ta till mig detta som symboler. Men symboliken i korsoffret och det utgjutna blodet, den kan jag inte jag heller ta till mig. Nattvarden får värde för mig som en gemenskap mellan människor som genom tiderna och över gränserna sökt sig just till denna rit: "Här är rymlig plats, här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord,
ett rop ur mörkret och ett svar i tro. Gud är en av oss vid detta bord."
Men jag förstår också precis hur man kan känna avsmak för allt det här.
Och jag tror för övrigt inte att det finns någon himmel på andra sidan döden, varken för dig eller för mig eller för Joseph Ratzinger.
SvaraRaderaJa, så svår var väl inte min fråga? Ni pratar om påsk och julspel i sommarmånaden juli så då undrade jag om ni inte hörts sen i påskas. Och Annannan-jag har oxå vänner jag inte pratat med på länge-vad du nu menade med det.
SvaraRaderaDet är ju bra att du ärligt klargör din syn på Jesus - som visar på en otrolig okunskap om kristendomen - så slipper jag öda tid på att läsa din blogg i framtiden. Ha det bra!
SvaraRaderaÅh, for en interessant diskusjon/samtale! Jeg får så lyst til å delta, men det er allerede sagt så mye tankevekkende at jeg ikke vet helt hva jeg i såfall skulle bringe inn av nye momenter.
SvaraRaderaI mye må jeg si meg enig med deg, annannan. For eksempel når det gjelder dette med valg. Jeg er vokst opp med en prestefar og har (heldigvis) møtt en lys og glad kristendom gjennom hele oppveksten og samtidig rom for spørsmål og tvil, noen ganger sinne og dessuten perioder med avstandtagen uten at foreldrene mine hisset seg opp eller ble såret over valgene mine. Dette gjorde i neste runde at jeg i allefall FØLTE meg fri til å velge min egen vei. Og da ble det tilbake til kirken og fellesskapet der.
Jeg skal slett ikke påstå at jeg finner det like lett å svelge alt fra bibelhistorien eller all teologi jeg blir servert. Det er vel mer det at jeg kjenner at jeg får komme til Gud/Jesus/den Hellige Ånd med hele det mennesket jeg er, men alle mine sider, både de sterke og de svake.
Jeg er nå ellers enig i at religiøs opplæring må være foreldres ansvar, ikke skole og førskoles!
Jaja. Jeg har ikke så mye mer å komme med akkurat nå men har lyst til å såvidt kommentere dette med venner: Det er fantastisk å oppleve hvordan de man en gang har blitt glad i og kjenner seg på bølgelengde med de er der selv etter lange avbrekk. Når kjemien er der tåles mye. Både av perioder med mindre kontakt og med "knuter på tråden". Og venner kan gjerne være "digitale". Jeg har virkelig blitt overrasket over hvor sterkt jeg kan føle for mennesker jeg aldri har møtt, men som jeg altså kjenner gjennom blogging. Som deg, Helga navnesøster! ;) Jeg liker at du utfordrer meg!
En ting til om det med valg (jeg fullførte visst ikke tankerekken helt...): Det er ikke så lett å måle denne valgfriheten. Det er jo tilfeldig hva vi fødes inn i og blir opplært i og ofte består kanskje valget i enten å bli eller å vende ryggen til det kjente. De fleste av oss er vel ikke så søkende (eller åpne) at vi tar for oss hele rekken av mulige religioner og trosretninger før vi bestemmer oss. Og i siste instans blir det et valg om hva man tror på: Om Gud finnes eller ikke. Og begge deler er vel tro, er det ikke?
SvaraRaderaFrågan om när vi träffats senast bästisen och jag förvånade mig lite eftersom en av poängerna med mitt inlägg var just att tidsbrist och geografiska avstånd utgör hinder för vänskap, precis så som påpekas ovan. Men nu ska vi inte vara småaktiga J
SvaraRaderaNä, den som vill läsa om Jesus torde nog ha mer att hämta i andra bloggar. Okunskap kan man ju alltid skylla på, men jag vidhåller att jag faktiskt läst en hel del av Bibeln vilket nog inte en majoritet av svenskar har gjort. Däremot har jag inte ansträngt mig särskilt att komma över min inledande avsmak. Men jag kan nämna att ett av de intressantaste samtal jag och O har haft var med den präst som (enligt Koreas krav) intygade att vi skulle blir bra föräldrar. Vi var förstås helt öppna med vår avsaknad av tro.
Namnsyster Helga, tack för att du tar upp en fråga som understundom slagit mig när jag läst t ex annannans tankar i ämnet, men som jag aldrig fått ur mig något svar på. Nej, jag anser inte att jag tror på något särskilt. Min tro är en avsaknad av tro, om du förstår hur jag menar. Och det är just där det brukar kärva i debatten med troende, har jag märkt. Många tycks se ateism som en trosinriktning bland många andra, och uttrycka orättvisan i att just den ska främjas av skola och stat. Fast att förespråka ett ateistiskt eller sekulariserat samhälle är ju att förespråka ett samhälle fritt från religiös påverkan, så fritt det går.
Det är sent och jag är lite trött så bättre än så här förmår jag inte förklara det just nu.
du skriver så bra att jag ryser. jag önskar att alla adopterade barn (och andra förstås!) kom till sådana föräldrar som du och O verkar vara. era söner är lyckligt lottade.
SvaraRadera/Katarina
Jeg tror nok jeg skjønner hva du mener med at det heller dreier seg om "fravær av tro", så når jeg bruker ordet "tro" er det fordi jeg mener at man like lite kan bevise at Gud ikke finnes som at han finnes. Men ellers tar jeg poenget.
SvaraRaderaNår det gjelder hvordan religion skal eller ikke skal påvirke samfunnet syns jeg jo fra mitt ståsted at våre skandinaviske land allerede er temmelig sekulære, men det er mye som er bra med det. Likevel mener jeg at debatter om f.eks. bruk av religiøse symboler lett kan ta helt av. Jeg mener at det må være lov til å flagge sin egen individuelle identitet også på det religiøse plan, men det er vel kanskje ikke akkurat dette du refererer til.
Og nå over til Miss Marple! ;)