Midsommar firas i sommarstugan, det börjar bli tradition. Mitt förhållande till den är ännu ambivalent men blir allt bättre. Barnen blir större och har allt roligare där, jag har börjat springa i skogen vilket nästan uppväger avsaknaden av roliga promenadvägar (springa kan jag göra varv på varv, men promenera varv på varv blir tråkigt).
Och så är det trädgården, den hopplösa ogräsfyllda som trotsat alla mina försök. Nu när jag gett upp och accepterat att den är som den är, belönar den min stoicism med små oväntade gåvor.
Vallmon är gammal, lika gammal som trädgården och stugan. Jag gillade den först inte men tänkte sedan om. Nu förvånas jag av dess skönhet. Och i år blommar plötsligt denna gigantiska akleja med svartlila blommor, perfekt matchade till vallmons pistiller. När sådde jag den? Jag letar i mejlen och inser att det nog var så sent som förra året, fröerna var en present från en bloggvän.
Dubbel present alltså.
Oj, så fint det blev! Så roligt. Om aklejan trivs har du säker blomprakt för överskådlig framtid!
SvaraRadera(Och jag plockade just en riklig skörd av frön från moderplantan, om det är någon som skulle vara spekulant).
Du känner igen den alltså? Jag mindes faktiskt inte att jag sått den i just denna rabatten, och blev alldeles överrumplad av dess växtkraft. Den är jättestor! Redan andra sommaren!
SvaraRaderaHemma vid radhuset finns en planta också, men inte lika präktig. Den har dessutom konkurrens av flera blekrosa. Men kanske fattar de tycke för varann och sprider avkommor.
Hur går det med lupinfröna då? Någon enda som har velat ta sig?
SvaraRaderaSuz, jag har inte sått dem ännu! Tänkte så dem i kruka under lite mer kontrollerade former, men då måste de vattnas också så därför har jag inte kommit mig för. Det blir nog av i augusti, med förhoppningen att de hinner ta sig före frosten.
SvaraRadera