Pustar ut efter morgonrejset - herregud, hur ska det gå nästa vecka när jag ska göra i ordning mig själv också och pallra mig iväg till ett jobb? - och försöker göra mig nyttig. Rensar ut gamla kvitton och sommarminnena väller över mig.
Handelsträdgården vid sommarstugan. Gårdsbutiken med höns, kaniner och grisar, förutom kaffe och mackor säljer de även hönsmat och äppelmust.
Sjöfartsmuseet. Fika på Konditori Kampanilen som inte heter så längre. Glass på Björngårdsvillan.
Second-hand-butiken i Bohuslän där vi fyndade en blå soffa till lilla huset på Sommarön. Hundra kronor.
Centralkonditoriet i Väderstad, ett stamställe på vägen hem. Himmelriket för kondisfantaster.
Espritskjortor i födelsedagspresent till O. De satt som gjutna.
Nej usch. Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar älska sommaren men se fram emot hösten, september är en av årets finaste månader.
Tar itu med ännu en surdeg i hopp om att melankolin ska lätta. Tar foton av barnvagnen och bärstolen, de ska säljas och ge plats åt andra prylar i källaren.
Ha, vad trodde jag? Ännu fler minnen förstås, goda och onda. Sommaren hade jag gärna återupplevt, bebistiden med Q likaså, men den med Y?
Lilla söta fina bestämda Y som från första stund visste och krävde det han behövde, inte var det hans fel att han inte kunde sova.
Y är tre år nu, ingen bebis längre utan en riktig människa. Han pratar och funderar och är fortfarande mycket bestämd. Q:s lärare skojar om att Y tror att han också går i skolan, för han stormar in där med trygg självklarhet och hälsar på alla. Sedan drar vi vidare, han ska till sin nya dagmamma, där han har fått nya, egna kompisar.
På natten vaknar han och skriker argt och otröstligt i tjugo minuter innan han somnar om. Själv. Fast det händer allt mer sällan.
Vi har det ju så bra. Det vill jag vila i. Inte känna vemod eller oro för framtiden. Nu. Bra.
Nu ska jag springa en stund. Sen ska jag göra kaffe. Imorgon är min sista lediga dag, då ska jag göra något jag älskar: promenera ensam i Stockholm.
Handelsträdgården vid sommarstugan. Gårdsbutiken med höns, kaniner och grisar, förutom kaffe och mackor säljer de även hönsmat och äppelmust.
Sjöfartsmuseet. Fika på Konditori Kampanilen som inte heter så längre. Glass på Björngårdsvillan.
Second-hand-butiken i Bohuslän där vi fyndade en blå soffa till lilla huset på Sommarön. Hundra kronor.
Centralkonditoriet i Väderstad, ett stamställe på vägen hem. Himmelriket för kondisfantaster.
Espritskjortor i födelsedagspresent till O. De satt som gjutna.
Nej usch. Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar älska sommaren men se fram emot hösten, september är en av årets finaste månader.
Tar itu med ännu en surdeg i hopp om att melankolin ska lätta. Tar foton av barnvagnen och bärstolen, de ska säljas och ge plats åt andra prylar i källaren.
Ha, vad trodde jag? Ännu fler minnen förstås, goda och onda. Sommaren hade jag gärna återupplevt, bebistiden med Q likaså, men den med Y?
Lilla söta fina bestämda Y som från första stund visste och krävde det han behövde, inte var det hans fel att han inte kunde sova.
Y är tre år nu, ingen bebis längre utan en riktig människa. Han pratar och funderar och är fortfarande mycket bestämd. Q:s lärare skojar om att Y tror att han också går i skolan, för han stormar in där med trygg självklarhet och hälsar på alla. Sedan drar vi vidare, han ska till sin nya dagmamma, där han har fått nya, egna kompisar.
På natten vaknar han och skriker argt och otröstligt i tjugo minuter innan han somnar om. Själv. Fast det händer allt mer sällan.
Vi har det ju så bra. Det vill jag vila i. Inte känna vemod eller oro för framtiden. Nu. Bra.
Nu ska jag springa en stund. Sen ska jag göra kaffe. Imorgon är min sista lediga dag, då ska jag göra något jag älskar: promenera ensam i Stockholm.
Åh, vad jag känner igen mig i det där vemodet när sommaren börjar lida mot sitt slut... och att man ska försöka njuta just nu, av den här tiden.
SvaraRaderaHar varit dålig på att kommentera (men gjorde det i alla fall en gång i vintras/våras med den konstiga sigaturen R, blev fel). Då väntade vi länge och väl på att få komma iväg till Korea och hämta hem vår lille kille. Till slut blev det i alla fall dags.
Han är verkligen ljuvlig på alla sätt och man känner sig så lyckligt lottad att allt gått så bra! Man mammaledighet är inte helt enkelt tycker jag. Har lite svårt med hur "rollen" vara på något sätt, man känner sig lite annorlunda, i parken där alla är 10 år yngre, man hamnar sist i alla köer som förskola etc eftersom ungen inte kunnat stå i kön sen han föddes... Men det är ju petitesser.
Känns i alla fall att man vill njuta NU av de sista månaderna av föräldraledighet. Som alla säger: "Passa på att njuta nu, tiden kommer aldig igen...", dock inte helt lätt när man är mitt uppe i det. Låter toppen att dina barn funnit sig så väl till rätta i skolan och hos dagmamma. Tror det kommer att bli jättebra med ditt nya jobb, lycka till! / Mimmi