Hem ljuva hem

Det är ljuvligt att komma hem. Hem till egen mjuk säng och en rejäl kanna Earl Grey. Hem till skira björkar, kungsängsliljor i knopp, och koltrastsång. Hem till vårt alldeles egna hem med våra egna saker. Hem till svalkan och de ljusa kvällarna.

Det är nästan lika underbart att bli mamma för andra gången som för första. Det är lugnare och tryggare, men mer splittrat. Jag vet hur man gör nu, jag har hanterat bebis förr och oroar mig inte lika mycket (och får förmodligen därmed en lugnare bebis).

Första dagarna längtade jag efter Q och undrade om jag någonsin skulle älska Y lika mycket. Nu märker jag att känslorna börjar komma. Y är ljuvlig, på ett helt annat sätt än Q. Förstås.

Resan gick makalöst bra. Vi hade hela sex platser att bre ut vårt entourage på. Q spelade dataspel, åt godis och lyssnade på musik och sov inte en blund. Y snosade på min mage sisådär en halvtimme åt gången. Däremellan jollrade han, lekte med sina fötter, bet i skallran, stod i mitt knä och tjoade.

På Arlanda möttes vi av morfar och farmor. Medan vi väntade på vår skjuts undfägnade mina pojkar de övriga resenärerna med en riktig uppvisning. Först skrek den store argt och trött, sedan somnade han i mitt knä. Den lille som satt i sele teg ända tills storebror somnat gott, då började han skrika. Jag lösgjorde mig från storebror för att kunna vanka runt för att söva lillebror. Resultatet? Två gallskrikande ungar som bara ville en enda sak, ha mamma för sig själv. Mitt i detta kaos kände jag konstigt nog ändå ett slags lugn. Varsågod Helga, det var ju detta du ville ha. Hantera det nu. Du ville ha barn, du ville bli älskad och behövd.

Efter en stund somnade de förstås i en hög. Underst satt jag. Faktiskt ganska lycklig.