Ett år sedan första gången, andra gången

Idag är det ett år sedan vi träffade Y för första gången. Omtumlade damp vi ner i Seoul, vågade knappt hoppas på att komma iväg förrän vi satt på planet, en viss isländsk vulkan hotade sätta stopp. Knappt hade vi landat, kroppsligt och själsligt, förrän det var dags att infinna sig hos SWS och besöka Y hos hans fostermamma.

Han satt på hennes rygg när vi kom. Han var sig lik från bilderna, men lite blekare, och med ett mer karakteristiskt utseende, inte så docksött. När det vällde in besökare i rummet skrynklade han ihop ansiktet och sträckte sig efter fostermamman. Att vi - O eller jag - skulle ta honom i famnen var det inte tal om. Men när Q lekte med honom for skymten av ett leende över hans ansikte. Men på alla foton ser han gravallvarlig ut.

Jag gråter nästan när jag ser bilderna. Lilla, lilla Y. Vilken resa du har gjort. 1170 gram vägde du när du kom ur moderlivet. Vad gör din biologiska mamma nu? Jag önskar att hon kunde se dig idag, hur du kavat kliver iväg över vår gård, ut på vändplanen, hela vägen ut till sandlådan alldeles själv. Hur du sätter kurs på grannkatten, "a-o, a-o". Ordförrådet (eller vad man nu ska kalla det) ökar varje dag. Du har inga problem att uttrycka dig. Ser du något du verkligen vill ha kan man inte misstolka ditt uppfordrande läte, oftast "njånjånjånjå-njå!"

Och lilla stora Q. Som jag tyckte var stor redan förra året, när han blev storebror, men nu när jag ser bilderna ser jag hur liten han var. Uppklädd i skjorta och slips för att träffa lillebror. Mycket medveten om sin nya roll. Älskade unge, vilken chock det blev för dig - och mig! - när lillebror ockuperade min famn i flera veckor. Ändå samarbetade du. Du följde med mig på toaletten i Seoul när jag inte kunde lämna Y varken hos mormor eller pappa. Du satt på golvet i hörnet av båset (koreanska toaletter är rena!!) och höll Y i famnen så att jag kunde kissa.

Vilken resa!