Överraskande effektivt

Måndagen och veckan börjar dåligt. Q är uppe och stökar redan vid halv femtiden. Jag hör hur han går på toa och sitter där länge och väl, sedan kommer han och kryper upp i min säng, utan att ha spolat eller tvättat händerna. Jag påpekar det (jo, för det är det stora som har gjorts) och han återvänder efter att ha drämt igen båda dörrarna mellan oss. Mer behövs inte för att jag ska flyga upp och fräsa.

Men sedan kryper vi båda ner i sängen, och Q somnar till min förvåning om. Det måste jag också ha gjort, för jag drömmer osammanhängande om jobbet.

Halv sju piper klockan, jag snoozar den och vältrar mig ur sängen strax före sju. Båda barnen sover, O har redan åkt till träning och jobb.

När jag kommer från duschen är Q vaken men inte Y. Q sitter vid tv:n och vägrar gå därifrån. Y är svårväckt och trött. (Å de ljuvliga försommarkvällarna då man aldrig vill gå in. Priset betalar man dagen därpå.)

Till sist sitter de båda vid frukostbordet, tjuriga och grälsjuka. Då får jag nog. Jag dänger fram smör, bröd och pålägg, brer en macka åt Y som inte kan själv (säger han). Jag lägger fram rena kläder på deras sängar. Sedan förkunnar jag att nu får de klara resten själva, frukost och påklädning. Jag är trött på att bli gormad åt och grälad på. Jag tänker äta min frukost ute på gården! Ensam!

Och det gör jag också. Lite lyssnar jag allt inåt köket, men till största delen ägnar jag mig åt DN och mitt rika inre liv.

Efter ungefär en kvart öppnas ytterdörren försiktigt. Så stängs den för att öppnas igen, och Q kikar ut. Påklädd, med mustasch av blåbärssoppa, och på ett helt annat humör. Jag är färdig nu, jag har packat min ryggsäck, säger han förläget.

Sedan kommer Y som skjuten ur en kanon och vill sitta i mitt knä. Han har fortfarande pyjamasen på men har ätit halva mackan i alla fall. Också han är som förbytt, till det bättre.

Resten av morgonen går som på räls. Jag lyckas få både mig själv och Y klara för avfärd på mindre än tio minuter, och vi går i procession till skolan.

Väl framme får jag nådigt titta i Q:s ryggsäck, jag misstänker att han packat med sig en hel del. Jag skulle ju klara mig själv, försvarar han sig, och jag medger att han har rätt. Men han vet lika bra som jag att skolan inte tillåter att man har leksaker med sig.

Vi förhandlar och blir nöjda med resultatet. Pärlplattan och vampyrtänderna får han behålla, men de fina snäckorna och hajtanden som morfar hemförde från Hawaii tar jag, liksom den sydafrikanska kameleonten gjord av ståltråd och pärlor. De får åka med mig till jobbet istället.

Sedan går Y och jag till dagmamman, och hon får förstås höra både om hans stora skrubbsår på knät och fästingen han hade i naveln igår. Hon lyssnar och ojar sig alldeles exemplariskt, och Y är nöjd.

Varje dag är ett äventyr, typ.