Vändning och receptblogg

Redan igår kväll var jag grinig. Först la jag Y och läste för honom, han hostade och var eländig och behövde komma i säng tidigt. Han hade precis somnat när O och Q kom hem från orienteringen. Klockan var mycket, Q var speedad och jag irriterade mig på att O inte gjorde min av att hjälpa till med tandborstning och avklädning. Visst, Q är nio år och kan det mesta själv, men det går fortare med lite hjälp. Framför allt går det fortare att hjälpa istället för att tjata och skälla.

Till sist sov också Q och jag gick ut till O (som satt och beställde mat på nätet) och gnällde av mig. Det känns fan som att jag har varit ensam med ungarna i en vecka, fast du bara var borta en natt i helgen. Imorgon ska du på after work och i övermorgon också och på torsdag har du styrelsemöte och jag var ensam med dem hela dagen idag och inte lyfte du ett finger för att natta Q. Jamen jag tänkte precis gå när du gjorde det, försvarade sig O.

Imorse hostades det fortfarande en del men vi chansade på att båda barnen skulle orka med skola och dagmamma. För Q var det ingen tvekan, men Y:s hosta dröjer sig som sagt kvar. (Ändå inget mot hur han hostade när han hade lunginflammation, och feber har han inte.)

Det var skönt att komma till jobbet, mitt humör blev bättre och bättre. Lunchträning bidrog liksom en bra och konstruktiv diskussion med två av de nyaste cheferna på jobbet. Herr Snäll är sjukskriven sedan två veckor tillbaka och det tycks som att jag får kliva in istället och fatta beslut.

En halvtimme efter hemkomst var mitt goda humör som bortblåst. En förmodligen välment kommentar från extradagmamman om att Y hostat mycket under dagen (underförstått bort vara hemma - fast i så fall skulle vi behövt läkarintyg) samt tjafs med Q om dataspel. Jag satt på gården, visserligen i solen, och surade och kände hur in i märgen jävla trött jag är. Trött på att parlamentera med sura ungar, trött på deras ständigt griniga tonfall, trött på att känna mig som deras piga.

Skrev surt på FB om att te i solen minsann inte känns som AW i densamma som maken får åtnjuta, nu ska jag göra falukorv.

Kylskåpet var (är fortfarande) proppfullt, det är O som står för provianteringen och då är det ingen risk för svält. Visserligen gillar jag falukorv men just ikväll kändes det urtrist. Makaroner? Blä.

Men. Det är O som inhandlar och lagar nästan all mat och det är han fantastiskt duktig på men det finns en sak som jag kan riktigt bra: att hitta på god mat av rester. Det är riktigt roligt. Säkert har jag hjälp av min nedärvda snålhet också. (Farmor fick plats på äldreboende eftersom hon ständigt lyckades matförgifta sig på hemtjänstens matlådor, hon slängde aldrig något. Det kanske är att gå väl långt men det bär också mig emot att kasta mat.)

Middagen tillreddes sålunda:

Stek två hackade vitlöksklyftor i olivolja (hämnd på den frånvarande maken som avskyr vitlöksdoft). Tillsätt ett litet blomkålshuvud, skuret i småbitar. Stek på ganska hög värme tills vitlök och blomkål fått färg. Tillsätt några trista tomatklyftor, överblivna från gårdagens middag, samt en portion köttfärssås, även den överbliven. Sänk värmen något, låt det hela koka ihop. Salta och peppra och släng till sist på en ask blandsallad (babyspenat, rosé, frisé, allt var det heter) som börjar se lite ledsen ut. (Steka sallad? Jajamensan, det går hur bra som helst och blir jättegott. Vitlök, olivolja och salt och peppar är tricket.) Rör om och mixtra med värmen tills allt är lagom varmt och ihopmojsat.

Under tiden gjorde jag mackor av tunna skivor surdegsbröd (tror jag, ett mörkt och kompakt bröd) på vilka jag bredde kronärtskockskräm (från burk; vi har ätit den som förrätt på crostini, jättegott men sista slurken tar ju aldrig slut), och la på tunna skivor röd paprika och inte så tunna skivor brie. De gratinerades i cirka 200 grader i fem minuter. Resten av paprikan skar jag i stora bitar och duttade tapenade på och la på samma plåt. Den blev lite mjuk och varm och god.

Sedan skrek jag på ungarna som till min förvåning kom ganska omgående och bara slogs lite grann vid handtvättningen. Och sedan - som de åt! De är ju inte besvärliga med mat, men detta var ju rätt avancerat. Nä, det var inte gott, det var supergott, proklamerade Q.

Nu laddar jag för nattningen. Imorgon ska vi gå på skolavslutning och sedan ska vi vara lediga och gå på museum och jag har just bestämt att vi ska äta sushi på hemvägen.