Vettigt

På söndagkvällen bekänner Q att han och kompisen skickat snuskiga och elaka sms till varandra. Jag kollar, och häpnar över ungjävlarnas ordförråd. Konstaterar att det visserligen var kompisen som började men att Q minsann inte var sen att hänga på.

På måndag eftermiddag susar jag hem och kastar i mig en macka före körrepet. O har vabbat med hostig Y som nu får utnyttja sin speltimme. När den är slut och O ber pojkarna stänga av blir Y fullkomligt tokig av ilska, hoppar och sparkar och dunsar och skriker och avslutar med att skrika rövhåla åt oss. När jag försöker resonera med honom är han otidig och retsam och totalt överjävlig, som bara han kan vara. (På riktigt, alltså. Y är sällsynt obstinat och retsam. I höstas provocerade han sin annars mycket överseende mormor tills hon skakat sa: Sådär arg på ett barn har jag inte blivit sedan din syster var liten. På dig blev jag det aldrig.)

Jag blir vettlöst arg och ledsen och skäller först och gråter sedan. Kommer till sist iväg till kören och sitter på t-banan och tänker ut drakoniska uppfostringsåtgärder och blodtörstiga hämnddito.

Efter en stund bestämmer jag mig för att messa lite med kompismamman.

Jag: Vilka förtjusande mess våra söta gossar skickade till varann igår! Plus att Y skrek rövhåla till mig idag när speltiden var slut. Det är verkligen ljuvligt att vara mamma. Undrar vad man får för en sexåring på Blocket?
Hon: Ja jag hörde det förtjusta fnittret när de satt och skrev. Sedan skämdes N så mycket att han ville att vi skulle radera allt. Rövhåla är ju precis det man känner sig som hela tiden.
Jag: Aha, det var så Y menade? Jodå, Q var rätt skamsen han också. Så länge de skäms är det väl bra. Mer skam och skuld!
Hon: Skam och skuld är rätta medicinen!

Skönt att i alla fall vara omgiven av folk som förstår.