Jag ler åt hur han ligger uthälld i soffan, med fötterna ogenerat utsträckta. Typiskt pappa. Han bredde ut sig, tog plats, och stökade till, och var förvånansvärt omedveten om det. Det är Fantomen han läser, tror jag, och förstås har han en av sina älskade Hawaiiskjortor på sig. Både den blå och den röda fick jag slänga,de var alldeles för fläckiga och trasiga för att spara. Men hans favorit, den grå med surfingbrädorna, följde honom i graven.
Det är konstigt med sorg och saknad, förresten. Det värsta är absolut över. Men när det kommer över mig är det för en kort stund lika illa som någonsin och jag gråter häftigt. Oftast händer det när jag är trött och ledsen över något annat. Sista kvällen i Orlando, när Y bråkat så förskräckligt, då låg jag i det mörka sovrummet med en snartsovande unge på varje arm och grät tyst efter pappa.
Eller så är det associationer, men sällan de som går att förutse. Åsynen av fotot ovan gjorde mig glad snarare än ledsen. Men att se en färdtjänstbuss idag på väg hem från jobbet, kom som ett slag i magen. Jag mindes en färd (vart? Mellan Sabbatsberg och St Göran?) då jag satt i framsätet och pappa därbak, i rullstol. Han somnade snabbt och sov under hela färden. Och ännu en, då vi skulle ända till Huddinge till leverspecialisten, då det privata vårdhemmet missade att boka sjuktransporten åt pappa så att han kom flera timmar för sent.
Och ibland dyker minnen och bilder bara upp, utan synbar anledning. Flera gånger under Orlandoresan kom pappas döda ansikte för mig. Så blekt, så stilla. Genast såg jag att något var annorlunda. Munnen öppen, förr sköt man in en psalmbok under hakan för att hålla munnen stängd, det borde man göra nu också. Håret mjukt liksom skägget, pannan varm men händerna kalla. Ögonfransarna så väldigt mörka. Jag minns att jag tänkte på hans varma ögon, aldrig mer möter jag blicken i dem.
Jag måste skriva en text om honom till konstnären som ska göra hans gravsten. Och så måste jag ordna gravplats.
Helga, det var länge sedan jag kommenterade men jag läser som vanligt. Du skriver så träffande. Mamma gick bort i torsdags. Som vanligt var det hon som bestämde, hon kom över till England på vår dotters dop (tvärtemot vad alla trodde skulle vara möjligt) för 4v sedan och nu finns hon inte hos oss. Självklart väntade hon med att släppa taget tills jag, min bror och min moster gått och pappa som var kvar vände ryggen åt, då just då dog hon.
SvaraRaderaÅ Flisan, jag blir glad för din kommentar men ledsen för din skull. I torsdags, nästan på dagen fyra månader efter pappa. Tänk att hon klarade att vara med på din dotters dop. Det var säkert viktigt för henne, och något du kan berätta för dottern.
SvaraRaderaJag hade aldrig velat återuppleva de senaste sex månaderna, men jag hade heller aldrig velat vara utan dem. För två månader sedan var jag förfärad och förvånad över att jag var så ledsen. Nu är jag snarast lite förvånad över att sorgen så snabbt blivit hanterbar.
Hoppas det blir så för dig snart också!